Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1867, sida 1

htid måste betalas kontant, samt brydde ig ej det minsta om den druckne. Rafael hade äfven för längesedan upphört att gifva akt på honom och grubbade ånyo örver om han likväl icke hade missförstått presidenten, så att Castilla kunde anse honom efterhängsen ifall han ät anmäla sig ännu en gång. En tjenare, en peruansk cholo, — som han i början trodde —, hade emellertid framträdt till hans bord för att bära bort de tomma tallrikarne. Rafael lät detta ske utan att vidare betrakta tjenaren, då hans blick fängslades genom tatueringarne på hans arm. I detta ögonblick satte karlen tillbaka tallriken på bordet, smög sig fram till matrosen, fattade hans arm och sade på söderhafsöarnes språk: — Felipe, hvar är min bror, hvar är min syster, som du har sålt till de hvita? Utan att det ringaste förändra sin ställning gaf matrosen honom en barsk blick och brummade: — Drag för fan i våld, hvad rör det mig? — Rafael hade blifvit uppmärksam. Det måste vara en af dessa öboar, hvars kamrater han hade träffat ute på haciendan, och denne matros, som han kallade Felipe, var troligen densamme, som hade förrådt em. — Hvad det rör dig? utbrast öbon och hans ögon gnistrade hemskt, — eländige utupanutai ), som fann ett hem på vår ö och borrade dig in i våra hjertan,som en giftig mask; — hvad det rör dig? Och ) Det figurliga namnet på en vid stranden uppkastad fremling, men bokstafligen den iland uppspolade Hutunöten.