lighet och rättvisa plikta på så sätt, att hon utan tidsförlust transporterar de olyckiga öboarne till deras hembygd. — Ja, ni må säga hvad som helst, sade Castilla trumpet, — så är det alltid jag sjelf, som i dylika fall iår betala plikten, och i detta fall har jag ej den ringaste lust dertill. I detta ögonblick öppnades dörren, och på tröskeln visade sig den tjestgörande kammarlakejen samt anmälte sennor Pertena. Men för presidenten tycktes detta afbrott komma lägligt. — Skall komma in! utbrast han hastigt, och i det han derefter vände sig till Rafael, sede han vänligt: — Emottag ånnu en gång min uppriktiga tack för den möda ni gjort er i denna sak, och var öfvertygad att jag skall se ill hvad som dervid låter sig göra. Jag vill äfven blifva underrättad om er enskildta angelägenhet, ty det var högst aktningsvärdt af er att underordna ert eget ntresse den obehagliga sak, som vi nu vu handlat; — jag ber, inga invändningar. Jag vill undersöka er angelägenhet och lerför låta hitkalla er någon af de fölande dagarne. Hvar träffas ni? — Ers excellens, min adress står på cortet, som jag tog mig den friheten att skicka in till er. — Godt, — ah, sennor Pertena, det ider mig att se er, vände presidenten ig till den just nu inträdande unge mantn. — Benares har varmt rekommenderat r hos mig. (Fotis.)