skulle Sverge inom några få år komma att ega en skarpskyttearme af flera hundra tusen man, De sednare årens politiska erfarenhet har på ett lärorikt, om ock beklagligt sätt ådagalagt, att man i farans stund måste lita på sina egna krafter och icke på andras, huru klingande löften om bistånd än må hafva blifvit afgifna. Det vore godt för landets regering att veta, det landets söner, när helst det gäller, uppträda till försvar för hus och hem samt allt hvad menniskan eger kärast och heligast här på jorden. Vissheten härom skulle vara icke blott lugnande för så väl de styrande som de styrda, utan utöfva en moralisk återverkan på hela landet och väcka den slumrande folkkraften till lif i all dess oemotståndlighet. Men, invänder man, hvarifrån skall man väl taga medel till ordnande och underhållande af ett så storartadt nationalförsvar? Härtill svarar jag helt enkelt, att, om man blott har en god vilja, kan man på flerahanda sätt göra stora besparingar, för att använda dem på mera nyttiga och nödvändiga. Om man t. ex. till en början indroge hela beväringsexercisen, som nu kostar staten omkring en half million, och i stället använde dessa medel till skarpskytteöfningar och målskjutningar, så skulle ganska Vetydligt och vigtigt resultat vinnas redan blott med denna summa. Det vill ju synas, att både regering och ständer icke sätta mycket värde på bevärings-exercisen, då det är tillåtet för hvem som vill, att för 100 rdr köpa sig fri från densamma. Kan det väl anses rättvist, kan det bidraga till utvecklandet af en god samhällsanda, att den förmögne mannens son håller sig för ged att ställa sig i ledet med den fattiges? — jag tror det icke! Den enklaste rättvisa bjuder, liksom den sanna fosterlandskänslan uppmanar dertill, att hvar och en utan undantag, som eger krafter och förmåga, med lif och blod försvarar sin sädernebygd! Om det stora målet, att inom Sverge få ett väl ordnadt nationalförsrar, en gång skall uppnås, så bör äfven det i vapens bruk icke såsom nu vara endast frivilligt, utan förvandlas till en medborgerlig pligt. Sålunda bör man på landet börja i folkskolan, liksom i elementarläroverken i städerna, och skollärarne vara skyklige att några timmar i veckan öfva gossarne i gymnastik, exercis m. m. Efter slutad undervisning i folkskolan eller från 13 till och med 20 års ålder, böra ynglingarne under den vackra årstiden, antingen Söndagsoftermiddagar eller någon söcknedag i veckan, af skolläraren i socknen eller distriktvis öfvas, så att de fortfarande bibehålla i minnet hvad de en gång inhemtat. Vid fyllda 20 års ålder bör ynglingen, så vida han är fri från kroppsligt lyte, inträda såsom medlem i nationalförsvaret och då at staten bekomma uniform och eget skarpskyttegevär. hvilket af honom vårdas och underhäljes. Han bör då, till följd af föregående öfning ända från skolåren, hafva vunnit så stor m ärisk j skicklighet, att han med nytta kan deltaga i större och mera allvarsamma vapenöfningar, såsom målskjutning, fälttjenst m. m., häradsellr distriktvis, allt efter omständigheterna, och må det vara Kongl. Maj:t tillåtet att, om så erfordras, sammandraga flera klasser till ytterligare öfning, då fäderneslandet hotas celler är i fara, och böra dessa stå qvar som stående trupper till fyllda 30 ärs ålder; från 30 års ålder till fyllda 13 år bör hvarje värnpligtig man stå qvar i rullorna och höra till den så kallade landstormen, som utan egentlig exercisskyldighet bör socknevis mönstras, d. v. s. tillses, att geväret vårdas och underhålles, och bör landstormen vara ovilkorligen förbunden att deltaga i nationalförsvar, då fäderneslandets behof så kräfver. Sedan försvarsverket efter några års förlopp sålunda blifvit ordnadt, bör hela dets. k. inde ningsverket kunna indragas och inga andra vär trupper behållas än de, som äro nödvändiga få artilleriet, flottan och garnisonstjenst, hvilka äro behöfliga, för att icke folket måtte dragas ifrån sina naturliga yrken och göromål. Genom indelningsverkets indragning kunna högst betydliga summor åstadkommas till aslönande af befäl och instruktörer, anskaftande af ammunition med mera. Då emellertid det försvarssystem, jag föreslagi och hvilket jag anser för det enda rätta och si. kra till bevarande af ett älskadt fosterlands frihet och sjelfständighet, fordrar tid och medel, innan det kan blifva till fullo ordnadt, inskränker jag nu mina påståenden till följande: 1:0) att all beväringsexercis måtte nu genast indragas, såsom icke motsvarande det ändamål, som erfordras; 2:0) att riksdagen i stället anslår den summa, som åtgår för beväringsexercison, till skarpskytteidcens uppmuntrande och underhållande; 3:0) att det indelta infanteriet måtte så småningom indragas och någon del af de medel, som derigenom besparas. användas till understöd för rusthållarne vid det indelta kavaller t, samt återstoden till aflöning af befäl och instruktörer vid skarpskytte-kårerna, m. m. i Om remiss till vederbörligt utskott anhälleg vördsamt. I Om tillämpning nå verzes försvar