— Lemna alla företal, afbröt honom den gamle herrn, ehuru icke ovänligt; — jag har temligen brådtom i dag, men ni har haft en ganska älskvärd dam till förespråkerska, och jag måste hålla mitt löfte till henne. Gå således rakt på saken. Ni har varit länge borta från Peru, efter hvad hon berättade mig, och har här, under er frånvaro, blifvit afhänd er egendom genom ett konstgrepp. Var det icke så? — Ers excellens, sade Rafael i det han öppet blickade den gamle herrn i ögonen, — om mera tid vore mig förunnad än ni för tillfället tycks kunna umbära, så skulle jag äfven framlägga min egen, något invecklade angelägenhet för er. Men emedan den endast rör mig personligen, så bör jag icke i dag besvära er dermed, emedan jag måste upptäcka för er en sak, som rör hela Perus ära. — En statsangelägenhet? sade Castilla, just icke särdeles angenämt öfverraskad. — Således står den lilla hexan äfven der bakom! Men huru hänger. detta tillsammans? — Om ers excellens tillåter mig att i några få ord berätta det hela, så finner ni derigenom er fråga besvarad. — Jag är tacksam om ni gör det så kort som möjligt, — men tag plats. Och han pekade på en stol, som Rafael intog bredvid honom. — Ni vet, ers excellens, började den unge mannen, — att några härvarande hus sedan en kort tid öppnat en kulihandel med Söderhafvet, — Castilla nickade blott med hufvudet; — men ni vet icke, fortfor Rafael, — på hvad sätt dessa , fria arbetare fortskaffas till Peru.