Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1867, sida 2

råde, samt att förflytta trupperna efter eget tycke. Det som i militärutgifter besparas, skall icke komma någon särskild regering, utan förbundskassan till godo. Enär Preussen genom denna krigsförsattning fullständigt blifvit herre ötver de allierade furstarnes stridskrafter, så har det äfven utan fara kunnat afsluta den militärkonvention med Sachsen, som vi förut meddelat. De preussiska tidningarne uttala sin glädje deröfver, att valen i de annekterade länderna utfallit gynnsammare för Preussen än man väntat. I Elbehertigdömena har — som man ganska riktigt förmodade — icke blifvit vald en enda preussisk kandidat, men deremot ha i konungariket Sachsen fem preussiskt sinnade deputerade blifvit valda (Sachsen valde i det hela 23). I Hannover tillhöra 10 at de 19 deputerade det preussiska partiet, och i Kurhessen och Nassau äro — som man äfven från början trodde -— nästan alla de valda kandidaterna preussiskt sinnade. Man antager som följd häraf, att det partikularistiska partiet i det hela endast skall komma att räkna c:a 50 medlemmar, polacker och nordslesvigare häri inberäknade. Deremot blir det liberala preussiska partiet starkt representeradt i parlamentet. FRANKRIKE. Senatspresidenten Zroplong öppnade senatens närvarande session — likasom flera föregående — med ett slags liktal; han egnade nemligen de sedan sista sessionen aflidna senatorerna några minnesord. Senatspresidenten ansåg härvid passande att gyckla öfver den under förra året aflidne markis de Boissys många egenheter, för att icke säga befängdheter, och den devuerade höga församlingen ansåg det icke under sin värdighet att bevärdiga de opassande utfallen med högljudda skrattsalvor. Troplongs första ord gällde grefve Baciocchi, hvilkens tillgifvenhet för kejsaren, älskvärda karakter och välvilliga sinnelag han framhöll. Efter Baciocchi kom ordningen till markis de Boissy, hvilken, som bekant är, vållat Troplong så många bittra stunder, och senatspresidenten kunde icke — så syntes det åtminstene — dölja sin tillfredsställelse öfver att vara denna sorg qvitt. ,Då den sista sessionen rar till ända — så började Zroplong — kunde ingenting ingifva oss den förmodan att icke ännu en gång få träffa markis de Boissy här.... Då jag nu går att yttra några ord öfver den aflidne, torde jag icke riskera att blifva påmind om reglementet, hvilket han så ofta gjorde. Han tillhörde det berömda parti, som anser sig böra meddela regeringen lärdomar; han tillhörde likväl icke dem af samma parti, som vilja störta regeringen. Jag såg huru han beklagade händelserna den 24 Februari, och huru han riktade sin blick mot den stora och nationella makt, som redan då började skönjas. Denna hållning vållade hans inkallande i senaten. Men han var en emigrant, som återvände med den gamla regimens vanor. Man har förebrått honom hans smak för paradoxer, och han har icke försvarat sig deremot.... I Frankrike måste man likväl hafva en smula förnuft, äfven om man icke är förnuftig. I det gamla Grekland hade man filosofer, som pästodo att ,snön var svart. Jag vill icke jemföra de Boissy med dem, ehuru Cicero påstår, att de voro män med snille. Jag vill hellre jemföra honom med en anhan, hvilkens bok började med orden: ,,Jag vill tala om allt. Markis de Boissy talade verkligen om allt; det var en resa omkring rerlden, hvilken han sannerligen icke gjorde som optimist, isynnerhet ,, quand il touchait mx cotes dÄngleterre. (Denna anspelning har afseende på markisens bekanta vitterhet mot England).... Emellertid rar denne man, som på talarestolen så öga kunde beherrska sig, i sitt vanliga if en alldeles icke obehaglig karakter; han ördrog rätt gerna kritik, var förekomnande och angenäm. Han var ädelmodig sch gästfri. Dessa äro egenskaper som nan måste berömma, och som senaten ned saknad skall minnas. Artigheterna å slutet reparera icke smädelserna i den sriga delen af talet! Sedan talade 2rolong om markis Turgot och Thouvenel, m hvilka han naturligtvis icke hade anat än godt att säga. Hvad den sistvimnde angår, så framhöll han isynnerhet dans deltagande i den politik, som haft ill följd tillintetgörandet af 1815 års förlrag. Slutet lydde så: , Tiden beröfvar ss personerna; men det händer äfven, att len befästar institutionerna! Det åligger ie öfverlefvande att arbeta derpå, att tiden å gör, istället för att förstöra dem. Frankike dör icke, men det kan träffas af reolutioner; om kejsardömet till sina grundalar blir betryggadt, skall Frankrike be