Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1867, sida 2

Öfverläggning om grundlagsändringsförslaget rörande konungens rätt att blifra regerande furste af utländsk stat. Vid föredragning af första punkten af konstitutionsutskottets memorial n:r 1, innehållande sedan förra riksdagen hvilande grundlagsändringsförslag. angående det tillägg till regeringsformens 12 5. att konungen, utan riksdagens samtycke, icke kan blifva regerande furste af utländsk stat, utspann sig en längre diskussion, som öppnades af Hr statsrådet v. Ehrenheim. Det vore ej för. sta gången denna fråga förevar på riksdagen. År 1862 antogs ett med detta ordagrannt lika lydande förslag, men Kongl. Maj:t svarade, att ett sådant stadgande icke borde intagas i svenska grundlagen, utan rätteligen hade sin plats i riksakten Det kunde ju icke nekas, att sådana frågor, som rörde Sverges förhållande till andra riken, borde upptagas i den lag, som rörer de båda förenade rikena, och att de endast i nödfall borde upptagas i någotdera rikets särskilda grundlagar. Ett sådant förfarande kunde icke anses kränkande för någotdera riket. Konungen hade lofvat att taga frågan i närmare pröfning i sammanhang med den revision af riksakten, för hvilken en komitå blifvit tillsatt, och då dess förslag ännu ej vore färdigt, så kunde frågan gerna uppskjutas, till dess komitns förslag blefve färdigt, enär denna sak ju icke vore af brådskande beskaffenhet. Grundlagens nuvarande stadgande innebure icke heller någon fara i detta fall, ty enär konungen, enligt dess föreskrift, är förbunden att, vid utländsk resa, tillförordna en regering hemma i landet, så vore detta ett skäl att ej antaga regeringen i utländsk stat. Hr Hierta hade ej hört talas om, att konungen blifvit erbjuden någon främmande krona. Det skulle likväl se besynnerligt ut, om riksdagen skulle afslå rikets ständers beslut. Och då regeringen godkänt principen, så förmodade talaren, att någon sanktiomsvägran ej kunde vara att vänta. Den föregående talaren hade antydt, att om man icke kunde bli ense med Norge i revisionsfrågan, så stode det alltid Sverge öppet att sedan antaga det förevarande förslaget. Detta påstående ville talaren omvända så, att om Sverge nu antoge förslaget, så kunde norska Stortinget sedan göra detsamma eller ock låta bli; och derföre ville talaren förorda förslagets antagande. Hr Lindström var vid sista riksdagen motständare till detta förslag, emedan han önskade att då få bordet rent och att inga ärenden lemnades i arf åt den nya riksdagen. Men då den nu återkommit och då den flera gånger varit af riksdagen antagen, så vore det endast högst vigtiga skäl, som skulle kunna rättfärdiga ett afslag. Såsom sådana kunde ej talaren anse de af statsrådet Ehrenheim anförda. Det skulle vara högst egendomligt, om svenska riksdagen icke skulle kunna företaga förändringar i sin grundlag, utan att likadana infördes i den norska eller i riksakten. Genom att i svenska grundlagen antaga förslaget, skulle man ha banat väg för dess antagande i Norge. Dessutom torde revisionen af riksakten dröja, och händelser kunde inträffa, som gjorde det önskvärdt att förslaget vore grundlag, hvarföre talaren ville förorda dess antagande. Hr Ola Jönsson ansåg visserligen frågan icke vara synnerligen brådskande, men då den af alla fyra stånden vid sista riksdagen antogs, vore det ej på sin plats, om riksdagen nu skulle afslå den. Konungens vägran en gång att bifalla förslaget kunde icke utgöra ett hinder för riksdagen att för sin del antaga det. Friherre Alströmer afstyrkte bifall till förslaget, hufvudsakligen af det Skål att, då Norge vore att betrakta såsom en utländsk stat, konungen icke utan riksdagens samtycke kunde blifva konung i Norge. Hade ett undantag blifvit gjordt för Norge, kunde kanske talaren ha bifallit förslaget, nu icke. Hr Otterström hade vid förra riksdagen motsatt sig förslaget, emedan denna fråga vore af unionell beskafflenhet. Det vore visserligen sannt att svenska folket vore herre öfver sin grundlag och kunde fter behag ändra densamma, men då en fråga, sådan som denna, förekomme, så fordrade grannagenheten, att man ieke sökte framtvinga något deslut från grannrikets eller unionskonungens sida, sitan att gemensamma mått och steg toges. Ett sådant vore förberedt genom unionskomitens tillsättning, men då denna ännu icke vore färdig med itt förslag, så fordrade grannlagenheten och förigtigheten att låta den förevarande frågan hvila. )m de båda nationerna beslöte hvar för sig i denna råga, så kunde det lätt hända, att förslaget anoges i det ena, men förkastades i det andra riket, ch detta skulle kunna leda till svåra förvecklinsar. Då man har konungens ord att han godkäner dess Ri kik: men att endast politisk försigtigwet och klokhet afhällit från antagandet till dess nan i båda rikena fått öfverlägga, så vore det rätt att tala om konseqvensens fordran på dess -odkännande nu, enär konungen, om också han ra konseqvent, för andra gången skulle aflå den. Hr Siljeström påminde, huru som trontalet uttalade åsom regeringens åsigt att ej blanda sig i utlanlets angelägenheter. Det vore derföre ett repreentationens svar på och godkännande af denna rincip, om den nu antoge förslaget, hvilket talaen tillstyrkte, och hoppades att ett sådant belut skulle påskynda arbetet med ordnande af uninsförhållandena. Hr Rosenberg hade vid förra riksdagen motsatt ig förslaget, emedan den gamla författningen var fdömd och den nya ännu icke sanktionerad. Nu ade deremot inträdt ett helt annat förhållande. Båda statsmakterna hade ju erkänt principen, ch derföre funnes intet skäl till motstånd från venska statens sida. Föregående talare hade af nionella skäl förordat afslag å förslaget; men kulle man vänta tills full enighet uppkomme, så unde man kanske få vänta länge. Huru skulle et dessutom taga sig ut, om man erkände förslaets riktighet, men icke ville bifalla det derföre tt Norge ej antagit det. Af samma skäl skulle 1 Norge icke kunna bifalla det, och således blefve et aldrig antaget. Blefve det i Sverge lag, så kulle detta vara en anledning för Norge att följa xemplet. Hr Östman förordade bifall, för att undvika t jägtande fram och tillbaka utan konseqvens ch hållning. Hr Björck kunde ej undgå att erkänna, att detta ore en fråga som rörde både Sverge och Norge. erföre hade ock en unionskomitå blifvit tillsatt, hvilken talaren hade plats. Denna komit hade igenting meddelat om sina arbeten, men talaren odde sig icke gå grannlagenheten för nära genom t upplysa, att den behandlat äfven den föreva