Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1867, sida 2

vade mord, kan man med godt samvete tillräkna dem ätta. — Således är ni emot de svartas emancipation? — Nej, men emot en så plötslig. oförberedd befrielse. Vi hafva bevis, icke blott här i Peru utan i nästan alla sydamerikanska republiker, att de frigifna negrerna ej insågo den stora gåfvan af deras erkända menniskovärde, utan i vildt öfvermod redan straxt derefter höjde handen emot dem, som de borde hafva tackat med glädjetårar. De vilja derjemte icke arbeta, emedan de förr sågo att endast slafvar arbetade, och de äro nu fria menniskor; — men de vilja dock lefva, och följden är att de tyvärr alltför ofta hemfalla åt brottet. Olyckligtvis har nu äfven dödsstraffet nyligen blifvit afskaffadt i Peru, och emedan fängelserna tyckas vara så dåliga att de ej kunna förvara missdådarne, så kan man lätt tänka sig att dessa, ej ens återhållna af fruktan, skola göra allt, som kan synas dem fördelaktigt. Men, min dyraste fröken, afbröt han sig, — jag har redan alltför länge tagit er dyrbara tid i anspråk och hör en ny gäst i det yttre rummet: Det är min artige direktör, log Lydia, som äfven hade lyssnat till de annalkande stegen; jag känner igen hans ng — — —— Och får jag meddela er resultatet af min audiens hos hans excellens? — Ni skulle göra mig ett stort nöje dermed, i — Farväl således, och emottag ännu en gång min varmaste tack för den tjenst ni gjort mig. Gud gitve att jag någonsin kunde vara er till återtjenst. Ni skulle