Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1867, sida 1

UPP MIR 144 MUR — Ecklesiastikdepartementets embetsmän handlägga kyrkans och skolans angelägenheter, t. ex. utnämning af pastorer i regala pastorat, och det vore underligt om till. sådana tjenster skulle tagas andra än luteraner. Ej heller kunde det vara med god ordning ö nsstämmande om universiteternas lärare i kyrkorätt vore främmande trosbekännare. Man torde härvid invända, att det alldeles icke vore meningen att tillämpa lagen på detta sätt, men tal. ansåg icke klokt att stifta grundlagar, i hopp att regeringen skulle tillämpa dem med urskiljuing. Paragrafen skulle blifva ett brännmärke på kyrkans panna, och detta vore icke rätt. Tal. älskade henne som sitt lif, Det vore med hennes väsende på samma sätt som med qvinnans; den hade samma karakter, samma djupa mystiska känsla, som måste behandlas med urskiljning. Hon kan missbruka sin makt, men hon kan också bidraga att förädla och lyfta folket. Tal. yrkade således afslag med tillägg af den önskan, att konstitutionsutskottet måtte inkomma med förslag till ny redaktion af S i sådan syftning, att embeten och tjenster som omedelbart ingripa i kyrkans lif och styrelse endast må besättas med lutherska bekännare. Tal. var väl öfvertygad att förslaget ej skulle gerna emottagas af massan af folket, men oroade sig icke deröfver, då det vore fullkomligt rätt, att goda medborgare, som bo i landet, borde kärleksfullt omfattas, dela folkets sorger och fröjder, samt småningom vinnas för evangelii läror. Hr Beckman förmenade att vi redan hunnit ganska långt på religionsfrihetens bana, att ganska betydliga medgifvanden blifvit gjorda åt främmande bekännare, och han hade sjelf i sin mån bidragit dertill såsom skriftställare. Men vi stode ej i samma förhållanden, och kunde ej tillämpa denna grundsats efter samma mönster som den stat, hvilken anses såsom ett mönster, nemligen Amerika. Tal. ansåg att utskottet gått tillväga i strid med sin egen grundsats, men trodde dock att med denna till bas en utvidgning vore möjlig. Det finnes nemligen flera embetsverk, såsom posten, kameralverken, jernvägarne m. fl., der det kunde vara godt om fremmande trosbekännare finge större rättigheter. Men bland dem utskottet föreslagit funnes flera af sådan karakter, att sådant ej vore förenligt med goda och sunda grundsatser för svenska samhällets väl. Tal. ville t. ex. fråga hur det skulle se ut om till konungens befallningshafvande toges judar. Då måste författningen ombildas. I landshöfdingeinstruktionen af 1855 heter det, att de skola vara kyrkans väcktare i orterna och samverka med stiftsstyrelserna. Det vore således högst olämpligt om dertill togos personer, som tillhörde ett främmande religionssamfund. Tal. uppträdde här såsom representant, vald af svenska folkets ombud, och ansåg sig såsom sådan skyldig att göra afseende på hvad folket skulle tänka och säga; och folket vore, för att begagna ett vackert ord, ännu icke moget att emottaga fremmande trosbekännare till sina närmaste styresmän. Hvad den omtalade orättvisan angick, så trodde tal. att den måste begås för det allmännas väl; man kan icke släppas fram till embeten och tjenster utan vigsa qvalifikationer; dessa afse stundom förmågan, och har man fått sig den förnekad, så får man stanna på vägen, och det är hvarje god medborgares pligt att för det allmänna bästa underkasta sig dylika nödvändiga inskränkningar. Tal. ansåg icke förslaget välbetänkt och yrkade derför afslag. Hr Rydin ansåg att staten bör ega de bästa jliga embetsmän, och att detta icke kunde afgöras af religionen. Såväl luteraner som andra bekännare kunde både ega och sakna de nödiga egenskaperna, och redbarhet och fosterlandskärlek vore icke något monopol. Det är icke den yttre trosbekännelsen, som sammanhåller staten; religionen är en sak mellan Gud och menniskan, och tal. trotsade någon att kunna förkasta en person för hans religions skull. Alla goda och skickliga medborgare måste vara behöriga att använatens tjenst. Då folket kan ingå i sociala och förbindelser med främmande bekännare, så står ock deras användande i statens tjenst på dagordningen. Denna likställighet är också redan i flera europeiska länder antagen, hvarpå tal. anförde flera exempel. Tal. genomgick vidare och vederlade de anmärkningar, som at föregående talare blifvit framställde, anmärkande bland annat rörande professioner i österländska språk, att det ej kunde bli fråga om att en jude skulle undervisa i teologisk exegetik; och hvad kyrkorätten angick, trodde icke tal. att en lärare mel kärlek till sitt ämne kunde meddela några vilseledande läror. Universitetskanslererna kunde icke gerna vara judar, då de väljas af konsistorierna, och dessutom måste. innehafva en mycket bög samhällsställning; samma förhållande vore med folkskoleinspektörerna, som tillsättas efter domkapitlets och biskopens hörande. Hvad farhågan för folkets missnöje angick, trodde tal. icke att folket skulle yttra missnöje med paragrafen, förrän man fått se tillämpningen deraf. Det borde då också väckt missnöje i landet att T främmande trosbekännare fingo rätt att besitta svensk jord. Rättvisan bjuder att alla svenska medborgare, lutheraner och icke lutheraner, äro likställda i afseende på pligter och rättigheter; det är en pligt mot både dem och oss att tillse det samhällighet råder mellan de olika folkklasserna; och detta kan ej ske om en del af dem säro uteslutna från vissa rättigheter. Tal. var förvissad, att lagen skulle af styrelsen med den varsamhet tillämpas, att den ej skulle stöta folkets T religiösa känslor. Någon betänklighet mot förslaur formel synpunkt, antagande kunde ej finnas, då det vore oomtvisteligt, att nya val iggått sedan detsamma blef hvilande. Yrkade bifall. Beckman hade af den siste talarens ord funnit sig mer styrkt i sina äsigter än rubbad. Han hade yttrat att religionen ej inverkade på en persons duglighet till embetsman, men detta stridde mot utskottets äsigt, som medger att den kan vara hinderlig för vissa embeten. Hvar vore då räddningen att söka? Deruti att kloka personer finnas som styra så till att grundlagen ej får gälla hvad den kan. Men detta är också orätt. Hvad den kristliga broderligheten angick, som skulle mana till att bifalla förslaget, så visste tal. också i någon måtto hvad kristlig broderlighet är; men man borde icke deraf låta förmå sig att förspilla intressen, som äro af djup betydelse för: folket, Svenska allmogen — tal. använde detta ord såsom en för honom kär benämning — vore icke främmande för hvad som här föreginge. Den skulle icke finna besynnerligt om en jude vore medlare i dess kyrkliga angelägenheter, först då han uppträdde i kyrkostämman, utan då 5 stiftades. Hr Waern anmärkte mot den påpekade brådskan med förslaget och dess otillräckliga pröfning, att samma invändning hördes då det var fråga om att tillåta mosaiska trosbekännare besitta svensk jord. 17 a 18 år hafva förflutit innan något nytt , förslag kommit å bane, och man har således haft god tid att se hvart det leder. Hoppades att föra d ME a MER SIDA Me Te I slaget måtte godkännas. ; Tal bestred att kyrkan icke eger något annat skydd än grundlagen; ty då vore det illa beställdt. I Stode det så illa till, hjelpte inga grundlagsparasrafer. Resultatet af de gjorda inkasten är att man vill vägra hvad man erkänner vara rättvist. paÖJ erinrade om ett fall för icke så längesedan,