Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1867, sida 1

132! RIKSDAGEN. Plena den 16 Fehr. Första kammaren. Öfverläggning om det hvilande grundlagsförslaget rörande främmande trosbekännares rätt ett till flera befattningar utnämmas öppnades af hr Björck med en förklaring, att hans afsigt varit, att i detta ämne uppträda med ett utförligare föredrag; men då han af sjuklighet blifvit derifrån hindrad, inskränkte han sig till att framställa några strödda tankar. Hans törsta anmärkning mot förslaget var, att han ansåg det stridande mot den nya riksdagsordningen, i betraktande af dess 64 8, som stadgar att grundlagsändringar först kunna ske efter tre års förlopp, hvaremot om detta förslag antogs, en sådan skulle vidtagas efter blott ett års förlopp. Tal. erkände sig tacksam för de två första undantag som blifvit gjorda för icke-lutheraner, men ansåg det sednare alltför inskränkt, och önskade att der måtte tilläggas äfven lärareplatser i österländska språken. Om en jude skulle bekläda en sådan post, kunde eljest hända att han vid tolkandet af gamla testamentet gjorde det på ett sätt som skulle helt och hållet strida mot den betydelse vi tillägga dess läror. Likaledes voro det högst betänkligt att låta en mosaisk bekännare blifva professor i kyrkorätt, och man borde i allmänhet icke utan moget öfvervägande ingå på förslaget att bekläda administrativa platser med främmande trosbekännare. Det kunde vara ganska osäkert, hvartän det skulle leda i afseende på samhällets organisatien och grund, om man företoge sig att småningom bortplocka dess grundstenar. Vårt land har med dem länge varit lyckligt, och tal. hade svårt att tro detta kunna fortfara, om de toges bort. Tal. visste väl att man talade om att rättvisan fordrade, det medborgare, som hade lika skyldigheter med de öfriga i ett land, också borde ega samma medborgerliga rättigheter; men kunde icke inse grunden dertill. Staterna skulle ej hafva uppkommit och utbildats, om de hyllat sådana läror. Med Amerika, hvilket anföres såsom exempel på motsatsen, eger ett annat förhållande rum; det har befolkats genom kolonisation, 0. s. v. Med afseende å Sverge, der statsbyggnaden är uppförd på evangelisk-luthersk grund, hemställde deremot tal. till en hvar, huru det skulle sett ut med vår bildning, hvar det skulle tagit vägen, om man på konung Sigismunds tid proklamerat denna rättvisans grundsats. Männe ej landet skulle blifvit ett rof för jesuiter, utan de hägnande skrankor, de gärdesgårdar Carl IX och Gustaf Adolf uppreste kring vår religion? Vi äro ju icke sjelfve kompetente till alla embeten, utan måste göra oss dertill qvalificerade: så ock de främmande trosbekännarne i afseende å religionen. Man har visserligen ansett att ju dar och kristne skulle kunna förena sig om en slags humanitets-religion, men tal. erinrade deremot om apostelns ord, att om de omvända sig. skall täckelset bortsalla-, hvadan äfven i detta afseende det berodde på dem sjelfve att i fråga om tjenster göra sig likställige med landets öfrigt inbyggare. Det är icke den flacka rättvisans princip, utar grundsatsen om statens och medborgarnes sann väl sem bör läggas till grund, och tal. tviflade på att judarne skulle finna sig lyckligare om de finge tillträde till embeten och tjenster. De hafva hå i landet länge haft en lycklig tillvaro, de hafv: kommit till en betydlig välmåga, ock tal. va oviss om huruvida det kunde öfverensstämma me Guds plan att ännu mera lätta den obetydlig; återstående tryckning, som blifvit dem ålagd så som en straffdom; måhända är det hans menin; att derigenom mana dem till en snarare uppfatt ning af den kristna religionens sanningar. Förut har det legat i försynens plan att håll staterna skilda från hvarandra, men tal. erkände att det nu såg ut som om den skulle följa er annan plan, utgående på ett närmande och sam mansmältande. Religionsfrihetens princip kund ega ett visst berättigande i denna synbara pla! om staternas och folkens nä ettill hva a och då vi så länge blifv borde vi ega styrka att stå emot och ej löpa far: att dragas ifrån vår kristna lära, äfven om andr: bekännare skulle intaga inflytelserika poster inon langet: Ven tal. trodde att vi ännu förlitet begagna den oss gifna nådetiden, att det funnes förlite nit hos dem, som kunna verka för den kristn läran, att det alltid skulle bli en pröfning och at mången skulle falla, om dammluckan på en gån bortsoges. Såsom exempel härpå anförde ta England, som i detta ögonblick är ötversvämmad af alla möjliga dissenters; och tal. ansåg derso som en lycka hvarje år som förflyter, innan denn I dammlucka öppnas. På grund häraf yrkade ta afslag. . . Hr Landgren kunde icke instämma i allt hva föregående tal. yttrat, och önskade intet obehörig skydd för svenska kyrkan. Men det vore nödig att komma på en botten, der man kunde känn sig trygg för framtiden. Tanken derpå synes hafv föresväfvat utskottet, men den finnes icke i utlå tandet uttalad. Hvilken princip bör då följas? Enligt tal:s åsig sden, att främmande trosbekännare ej få bekläd embeten, som omedelbart ingripa i kyrkans lif oc ! styrelse, Man har således förgripit sig mot denn tanke, då man ej undantagit flera så beskaffad tjenster. Om kyrkan vore skild från staten, på samm sätt som den mosaiska bekännelsen, så hade kyr kan ingenting att klaga öfver om alla tjenster he sattes med icke-lutheraner; den finge då stå si kast. Men nu är kyrkan baserad i staten, ky! kans tjenare äro äfven statens, och domare döm ti både kyrkliga och civila mål. Bland de poster, som icke voro undantagn. xille tal. nämna: akademiernas kanslerer, hvilk dock kraftigt ingripa i kyrkans lif och styrels genom upprättande af förslag till besättande : ! teologiska lärarebefattningar. Om vi ville tillsätt rabbiner, skulle säkerligen stort gny uppstå blan judarne, och man borde derför ej undra att sver ska kyrkan blefve missnöjd, om de teologiska I: i rareplatserna skulle förestås af judar och katol ker. — Folkskoleinspektörerna äro icke heller ur sdantagna, lika litet som lärarne i folkskollärar seminarierna; och det föreföll sällsamt nog, a främmande trosbekännare skulle kunna utnämns?