Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1867, sida 2

jordbrukande officerare skola söka blifra halfsoldstagare? Boställena böra ju utarrenderas. Kunna icke officerare antagas drifva andra näringar än jordbruk? Få vi en på riktiga principer grundad folkbeväpning, skola säkerligen många officerare, som för vinnande af bättre utkomst vilja egna sig åt de borgerliga yrkena, men likafullt hafva lust att tjena qvar i den aktiva arm6en, med tacksamhet acceptera !; sold för ett par veckors årlig tjenstgöring. Fast aflönta officerare med hel tjenstgöring bör tjensten lemna så full sysselsättning, att föga eller ingen tid blir dem öfrig hvarken för jordbruk eller andra näringar. Förslaget om höjandet af krigsbildningen inom armåen underskrifra vi till alla delar, under förutsättning att allt hvad der intagits rörande indelta armåen utgår. I afseende på den för beväringen föreslagna öfningstid (30 dagar första och 20 dagar andra året), kunna vi icke underlåta att citera följande yttrande af motiovären: Denna öfning är dock vida mindre ,än den som i hela det öfriga Europa vanses som det minsta erforderliga, men 5genom den stamtrupp, som landet eger 1 indelta armöen och genom vapenöfnin,gars införande redan i skolorna, kan denna , här föreslagna öfningstiden möjligen blifva tillräcklig. Vi taga naturligtvis fasta derpå, att en militär anser det 50 dagars öfning de 2 första åren kan blifva tillräcklig för manskap med sju ärs tjenstetid. Så djerfva förhoppningar hafva vi aldrig vågat hysa. Men vi tro också ieke heller på stamtruppernas undergörande förmåga. Vid förslaget att inrätta en organiserad landstorm hafva vi ingenting att erinra. Ej heller är något vidare att säga om den rol som derrvid tilldelas de frivilliga skarpskyttarne, än att, då hela stamtruppsväsendet är förkastligt, de frivilliga skarpskyttarne icke böra på andra grunder och vilkor än öfrige dertill förpligtade inträda i landstormen, likväl med rättighet för de frivilliga skarpskyttarne att bilda sina egna slutna kårer. Vi dela med insändaren fullkomligt den äåsigten, att artilleriet behöfver minst fördubblas samt att större omsorg än hittills bör egnas armåens helsooch sjukvård i fält. Äfven anse vi ingeniörtruppernas tillökning för behöflig, samt erkänna nödvändigheten af att armens intendentur (förplägningsväsende) och tross organiseras redan i fred, så att de i händelse af krig blefve lämpliga och lätt kunde göras tillräckliga för armens behof. Men detta allt är frågor, som endast kunna erhålla sin lösning i sammanhang med hela armåorganisationen. Skulle nu några anslag beviljas för dessa speciella ändamål, så vore det högst beklagligt. Man skulle troligen derigenom ännu för en tid undanskjuta lösningen af armfrågan i dess helhet. Sedan vi nu genomgått de särskilta punkterna vilja vi i nästa afhandling sysselsätta oss med motionen såsom ett helt betraktad.