Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1867, sida 2

börjat, och som i barnsligt öfvermod begärde en lock af den föregifvet älskade, och hotade att annars skjuta sig en kula för pannan —— Lydia, ri är grym — — inföll Stjerna. — Och likväl erhöll ni, endast genom denna hotelse, det som ni begärde, fortfor den unga flickan med ett egendomligt, spottskt leende. — En okonstlad begäran kunde jag möjligtvis hafva ansett motiverad af en sann böjelse; men att ni ansåg mig nog barnslig att tro, att ni hade mod att verkställa en sådan hotelse, det förtjenade straff, — och ni erhöll locken — — — — Och kallar ni det ett straff, som var det enda lyckliga ögonblick i min lefnad ? —Till och med i denna allvarliga stund kan ni ej återhålla edra öfverdrifter, sade Lydia kallt; — ni har med rätta lidit ert straff, ty sjelfva det oförskämda i er begäran fordrade det. Har ni verkligen gömt denna lock? — Som min ögonsten, utropade Stjerna i det han grep efter medaljongen. — Den har alltjemt hvilat vid mitt hjerta, — men jag förstår er icke. — Jag skall vara tydligare, fortfor Lydia. — Öch var ni verkligen nog fåläng att tro, att ett aktningsvärdt fruntimmer skulle gifva en loek af sitt eget hår åt den förste unge inbillske sprätt, som ber henne derom och finner för godt att yttra sina sadda, intetsägande artigheter till henne, och sedermera kanske skryter med denna souvenir? Stjerna hade blifvit purpurröd. En missanke genomflög hans hjerna. Om den