Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1867, sida 2

med det fasta beslutet att försöka ett frieri och slutligen få visshet. Han ansåg Lydias frånstötande sätt endast som ett koketteri, hvarmed hon dref sitt spel med honom, och att en öppen anhållan om hennes hand kanske skulle besvaras med ,Ja. Han ville åtminstone försöka det, ty han älskade verkligen den sköna flickan med en knappt anad passion, eller var snarare passioneradt förälskad i henne, och trodde att han ej längre skulle kunna uthärda denna eviga ovisshets alla qval. — Ni är mer än grym, återtog han, — och jag fruktar nästan att ni plågar mig med afsigt. Men detta förhållande måste hafva ett slut, ty om det verkligen vore så att ni gladde er åt den tid, som jag tillbringar under längtan ech hopp samt ej är 1 stånd att skynda till er, — om let, enligt hvad edra ord antyda, verklisen bereder er större glädje att se mig gå än komma, så vill jag icke heller längre falla er besvärlig; — jag är skyldig både er och mig sjelf detta. — Skulle ni således en gång blifva förnustig? frågade Lydia och betraktade tvifande sin tillbedjare. — O, håna icke nu, bad han, — ni ret icke huru vigtigt detta ögonblick är ör mig; derpå beror kanske ett menliskolif. — Nu komma vi åter på den förra yunkten, sade Lydia. — Hen för sista gången, återtog den inge mannen likblek, — måtte detta åtninstone trösta er. Lydia, jag älskar or f hela min själ, med en vild, nästan föräramde passion, — hör mig till punkt, ad han, då hon leende ämnade afbryta conom, we jag estersträfvar er icke som