Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1867, sida 1

Sennor AÄkuila. Af erstäcker. ) (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg.) De båda minnen stodo nu framför huset, och hundarne hade åter sprungit genom häcken samt sökte och gnällde bland buskarne. der du att jag har rätt? Nu, då de äro lugnare, finna de spåren. — Kanske sitter han ännu qvar deruppe? hviskade Rafael. -Det vore ej omöjligt, ty hundarne voro ju straxt ute, och han har kanske fruktat efterlemna sina spår. Då vore han en narr, sade Bertrand och skakade på hufvudet; — nej, han är längesedan för fan i våld, men vi kunna ju se efter en gång till. — Och med dessa ord trängde ham sig åter genom häcken, åtföljd af Rafael, och gynnade af den högtstående månen kunde de temligen väl granska de derstädes befintliga trädtopparne. Men ingenting misstänkt kunde upptäckas, och lönnmördaren hade synbarligen begagnat tillfället att fly. De öfvertygade sig föröfrigt att karlen måste hafva suttit i ett af träden för att kunna skjuta in genom fönstret, och ett gammalt, knöligt orangeträd visade sig såsom särdeles passande dertill. Rafael klättrade sjelf upp deruti, och hvarje fvifvel försvann, då ban der fann ett par afÖse H-T. N:o 40.