tydlig utsträckning i rättigheten för främmande trosbekännare, som tillika äro infödde svenska medborgare, att bekläda embeten och tjenster i riket. Från sådana tjenster undantogos nemligen fortfarande: domaresamt ecklesiastike embeten och tjenster, lärareplatser vid folkskolor och elementarläroverk, lärarebesattningar i religion, filosofi och historia vid universiteterna samt statsrädsplatserna. Till öfriga embeten skulle bekännare af annan kristen troslära äfvensom af den mosaiska kunna utnämnas. Den rätt intressanta debatt, som uppstod härom i andra kammaren, inleddes af Liss Ola Larsson — en ung riksdagsman från Dalarne (son till den kände riksdagsmannen Liss Lars Olsson) — hvilken talade emot det föreslagna framsteget på fördragsamhetens och rättvisans bana. Dessa invänningar voro dock ganska nyttiga, enär de framkallade en mängd protester mot talarens påstående, att förändringen skulle röna ogillande hos svenska allmogen. Häremot opponerade sig bland alla andra äfven Bälter Sven Ersson från Dalarne. — När proposition på bifall framställdes, besvarades den med ett dånande ja, och kan man alltså med trygghet säga, att detta beslut fattades af andra kammaren så godt som enhälligt. Döm då om det intryck det skulle göra, när underrättelse kort härpå ingick från första kammaren, att denna afslagit samma förändringsförslag med icke ringa majoritet. Man ville i andra kammaren alls ej tro derpå, ty om farhågor förefunnits rörande sakens framgång, hade de gällt andra kammaren. Men för första kammaren fruktade man så mycket mindre, som adeln, vid föregående riksdag, antayit förslaget att blifva hvilande. Samtalen man och man emellan hade icke gifvit någon anledning att betvifla första kammarens bifall, när det nu kom till afgörande. Det lärer varit trenne prester i första kammaren, som väsentligen vållade en annan utgång, och har man i öfrigt sökt en förevänning till sitt votum i påstådda formella skäl. Händelsen är ledsam ur många synpunkter. I utlandet, der man om våra förhållanden ej tager någon kännedom om annat än hvad som rörer rena humanitetsfrågor, skall man i detta afslag till ett så oändligt moderat framsteg se en yttring af ofördragsamhet, ja råhet, som drabbar hela den nya riksförsamlingen. — Våra högt aktade medborgare af främmande trosbekännare skola se sina varma förhoppningar på vårt nya statsskick — hvartill mer än en af dem med synnerligt nit medverkat — mycket besvikna. Flera unge män, af synnerlig talang, som väntat på denna riksdags beslut, för att kunna vinna anställningar, hvarföre de äro framför andra högt berättigade, skola se sig tillbakasatta. Och — hvad som icke är minst bedröfligt mellan riksdagens båda kamrar har öppnat sig en klyfta, hvilken icke lätt skall kunna fyllas. Den andra kammaren har med häpnad förnummit, att den, i ärenden, som röra framåtgående på humanitetens bana, är bunden och förlamad af den första kammaren i st. för att af denna uppmuntras och stödjas för en sådan utveckling. Och så har den första kammarens hela ställning blifvit förändrad. Det är sannolikt att den majoritet, som dikterat det olycksdigra beslutet, icke tänkt sig alla dess konseqvenser. I andra kammaren förekom vidare en lång debatt rörande Lagutskottets beslut att återremittera vissa till detsamma hänskjutna motioner. I denna debatt hafva nästan alla kammarens jurister deltagit, och resultatet har blifvit att utskottet återfått motionerna. I afton kl. 6 — eller om en timme härefter — har andra kammaren åter plenum. Från utskotten förnimmes, att statsutskottet medhunnit sina ärender så raskt, att hela dess statsreglering väntas vara färdig i medlet af Mars månad; att lagutskottet afstyrkt bifall till bland annat motionen om reduktion af vissa katolska helgdagar, samt att militärutskottet — när det blef fråga om huru stamtruppen skulle ordnas — beslutat tillstyrka, det roteringsbeväret skulle ordnas kommunalvis (inom häradet eller länet), så att, efter det kommunen erlagt en billig aflösning, kostnaderna skulle utgå efter allmänna havillningan undar dot manslrkanofg antal