Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1867, sida 1

blifvit emottagen på det huldrikaste icke blott af Castilla sjelf, utan äfven af husets damer. Men så föga det än tycktes öfverensstämma med hennes öfriga karaktär, så var det likväl ett egendomligt faktum att hon ej kände sig väl till mods i dylika stora samqväm, att hon icke gerna besökte dem, och då hennes pligt ej fängslade henne vid teatern, tillbragte hon aftonen helst i Deringcourts lilla familjekrets, till stor missräkning för hennes eruanska beundrare, hvilka, trots alla örsök, aldrig kunde förmå henne att introducera dem der, och Deringcourts sjelfva voro henne mycket tacksamma derför. Endast om förmiddagarne emottog hon besök, och då hon ej var på repetition blef hon, som man lätt kan inse, ordentligt belägrad af sina talrika beundrare. Lydia roade sig dervid att observera den hemliga förtrytelsen hos dessa herrar, då två eller tre sammanträffade hos henne och ingen ville gifva vika för den andre, och så älskvärd hon än visade sig mot alla, plågade hon dem likväl till det yttersta, Den mest marterade af alla var den stackars Stjerna. Då han begaf sig från Europa till Sydamerika, tycktes hans afsigt ej hafva varit att stanna i Peru; han hade ämnat sig till Valparaiso för att der ingå i en dansk affär, då han lärde känna Lydia på ångbåten, och sedan den tiden hade han följt henne som skuggan. Förgäfves hade hon, — öppenhjertligare mot honom än mot alla andra, — mångfaldiga gånger sagt honom att hon aldrig kunde älska honom, ja, att han, det värsta af