Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1867, sida 1

ende. Hvem kunde äfven vara älskvärdare, då hen verkligen ville vara det, än denna underbara varelse! Ja, till och med i sitt teaterlif, hvaraf det okonstlade paret naturligtvis aldrig förr sett något annat än den för publiken bestämda, lysande ytan, förstod hon att indraga och intressera dem, så att de ofta kunde tala med henne derom under flera timmar. Helt öppet och nästan barnsligt meddelade hon dem alla de små uppmärksamheter, som bevisades henne, och efterhärmade dervid det stela, högtidliga sättet hos sina båda förnämsta beundrare, Desterres och Benares, så naturtroget och komiskt, att herr Deringcourt, som ej nunde tåla någondera af dem, ordentligt kiknade af skratt. Med ett ord, Lydia var redan familjens älskling, och till och med då hon sent om aftonen återkom från teatern, kunde hon ej göra de båda gamle större nöje än att sitta hos dem en halftimma och berätta om dagens tilldragelser, Deringcourt sjelf sade då ofta att han ej visste huru det skulle blifva när hon lemnade dem, och att det klokaste hon kunde göra vore att hon ej tänkte derpå, utan qvarstannade i Lima för alltid. Man kunde ju grundlägga ett hem öfverallt der man fann goda och tillgifna vänner. Föröfrigt var fröken Valicre gerna sedd icke blott af dem, som hade gjort hennes närmare bekantskap, utan ryktet om hennes älskvärdhet hade snart utbredt sig öfver hela staden: Från alla håll erhöll hon inbjudningar, och sjelfva presidenten, som gerna såg en sällskapskrets omkring sig, då det ärven musicerades, hade inbjudit henne till Chorilles, och hon hade