Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1867, sida 1

brutna grenar, hvilka synbarligen hade något hindrat utsigten till fönstret. Fogeln tycktes alltså vara bortflugen, och det återstod således för ögonblicket intet att göra i saken, ja, frågan var om vidare efterforskningar skulle medföra något resultat. Inne i huset bekräftade för öfrigt den i väggen qvarsittande kulan riktningen från orangeträdet, och det visade sig äfven här att mördaren ej hade sigtat så illa, ty en lock af Rafaels hår hade blifvit afskuren likasom med en knif. Afven Juanita hade blifvit väckt af skottet och larmet; hon hade stigit upp och klädt sig. Hon hade blifvit likblek; då hon hörde hvilken stor fara, som hotat hennes fader och Rafael. Men gamle Bertrand sade skämtsamt: — En tum på sidan är ofta lika god som en mil, och jag tror nästan att patronen har förlorat lusten att göra ett nytt försök. Vi känna nu hans smyghål, och en annan gång torde han ej komma undan så helskinnad. Men god natt nu, mitt barn, — god natt, Rafael, — i morgon bittida skola vi gå ut i tid och undersöka platsen ännu en gång. Det kunde vara möjligt att monsieur, under sin hastiga flykt, der efterlemnat något minne, på hvilket vi längre fram kunna känna igen honom. De båda männen lemnade rummet, och Juanita stannade qvar för att stänga fönstret. På bordet låg Rafaels afskjutua hårlock. Hon hade hunnit till dörren i afsigt att aflägsna sig, — men hon vände ter om, tog den bortryckta locken och emnade derester rummet.