Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1867, sida 2

möjligt att tjenstfalkets och de nya kulis nakna fötter hade esterlemnat varaktigare spår för hundarne, ty de togo genast ko. san till arbetarnes hyddor. Men der lågo Desterres hundar, hvilka äfven hade blifvit väckta af larmet samt nu störtade fram och kastade sig öfrer de fremmande tridstörarne. De blefvo visserligen illa tilltygade och flydde tjutande till sina kojor, men Bertrands koppel hade derigenom blifvit ledt från sitt spår, och morrande samt med högburna svansar stoltserade de omkring, och då Bertrand hetsade dem att ånyo upptaga flyktingens spår, ansågo de det som en uppmaning ott ånyo anfalla de andra hundarne. Här var ingenting vidare att göra; folket vaknade, och ljus upptändes i hufvudbyggningen, hvarest uppsyningsmannen sof: — Bertrand insåg att han aldrig på detta sätt skulle kunna gripa lönnmördaren, och för att ej för andra gången utsätta sig för ett obehagligt sammanträffande med uppsyningsmannen, hvisslade han på sina hundar och fattade Rafaels arm för att atervända samma väg som de hade kommit. Ulen den gamle fransmannen var ej den, som så lätt afstod från hvad han en gång hade börjat, och med några ord hade han delgifvit Rafael sin afsigt. Omkring fyra hundra steg från hans hus och vid närmaste afväg bodde en slags fredsdomare för haciendorna, den så kallade gobernadoren, och till honom skyndade nu de båda männen för att ej allenast angifva saken, utan äfven påkalla en ögonblicklig efterspaning. Bertrand misstänkte nemligen att Desterres uppsyningsman hade aflossat skot