Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1867, sida 2

Ifrån dender trädgärdssidan! ropade Rafael, som hade åtföljt Bertrand. — Ja visst, sade gubben, — jag såg blixten. Från vägen kunde de knappt hafva, gett oss genom bananasbladen; men tillochmed från trädgården hade det ej varit möjligt att beskjuta vårt fönster, utom från ett af träden derborta. — Hvad ämnar ni göra? Fatta tag här, Rafael, — hundarne komma snart tillbaka, då de ej finna någon på vägen, — vi måste rycka ned inhägnaden här, och om de komma någon på spåren derinne är han förlorad. Det är samma ställe der du förr haft din lilla dörr. Rafael svarade ej något; men då gubben fattade tag uti staketet och ruskade derpå, sprang han fram till honom, och det dröjde icke länge förrän de båda männen hade nedbrutit en öppning, genom hvilken en menniska kunde framtränga. — Och de fördömda hundarne hafra ännu icke kommit tillbaka! utropade Bertrand ursinnig. — Tyras, Wolf! och åter ljöd hans gälla hvissling genom natten; han hade sprungit ut på vägen och lyssnade i mörkret; — nu hörde han något flåsa. — Der komma de! utropade han. — Iluih, hitåt kanaljer, hitåt! Tyras, bra min hund! Hitåt, Wolf, dit in! Med långa väldiga språng nalkades hundarne, som nog hade märkt att de ej voro på något varmt spår, och då han visade dem öppningen i häcken, rusade de framåt och skällde högt. Men der kommo de snart till hufvudbyggnaden, hvars breda väg hade blifvit trampad af en mängd personer under dagens lopp, och det är