Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 3

på gatan. Ett visst nägot afhöll honom likväl från att erkänna det för Juanita. Han gat ett undvikande svar, och den unga flickan, likasom glad öfver att se det förra samtalet afbrutet, berättade nu för honom om Deringeourts och sina öfriga bekanta i staden, hvilka stundom kommo ut att besöka dem, ehuru de sjelfva sällan begåfvo sig i till Lima. Ilon trifdes ej heller väl i staden och hade så vant sig vid landtlifvet, att hon aldrig önskade öfvergifva det, och helst ville hon konima långt, långt bort ifrån stadens buller. Emellertid återkom fadern. Det hade nu blifvit fullkomligt mörkt, och endast fullmånen kastade sitt bleka skimmer öfver landskapet samt nedtryckte den närbelägna bergkedjans höga, kala toppar till låga, dimhöljda kullar. Huspigan bar in thå, och gamle Bertrand talade nu länge och väl om sällskapet, som hade besökt dem i dag och hvars närmare förhållanden han kände vida bättre än man kunnat förmoda af en person, som lefde här, på visst sätt afskiljd från verlden och stod i jemförelsevis ringa beröring med henne. Men likväl fann han ej några synnerligen intresserade åhörare, ty hvad brydde sig Rafael eller Juanita om Desterres äregiriga planer, och sedan Bertrand en stund erhållit temligen enstafviga svar, lät han duka af och vandrade derefter ungefär en halftimma tillsammans med sin unge gäst under aftonsvalkan fram och tillbaka i trädgården, till dess de slutligen, likasom qvällen förut, gingo upp i hans rum. för att der genomse återstoden af de papper, som Rafaels onkel hade efterlemnat. Men detta var ett högst otacksamt ar