erfara, skratta, sjunga och dansa, ehura hjertat kanske är färdigt att brista; -detta kan jag ej förstå eller fatta och jag vet ej ens huru det är möjligt att förklara det. — Detta är teaterlifvets skuggsidor, medgaf Rafael, — och åskådaren tänker minst derpå. Besynnerligt, Juanita, att ni kunnat uppfatta allt detta efter blott en enda representation. Men ni måste derjemte besinna att den verklige konstnären egnar sig åt sin kallelse med en sådan passion, att han ej kan tänka eller känna något annat i det ögonblick han beträder scenen. Likasem soldaten i striden, sedan han har öfvervunnit den första skyggheten, ej längre hör de hvinande kulorna, af hvilka hvar och en kan bringa honom döden, utan med vild strids ust stormar emot fienden, så måste äfven skådespelaren vara till mods, då han träder fram för publiken; — han måste dervid glömma allt utom sin konst. — Hos mannea kan jag väl snarare tänka mig det, återtog Juanita, — men hos qvinnan, bos den unga fickan, som: sjelf nyss inträdt i verlden och nu skall skildra lifvets passioner och känslor inför en mängd fremmande menniskor, — detta är lika så onaturligt som pappträden, och jag har svårt att fatta det. Båda tego åter, båda tänkte på Lydia Valiere, men ingen af dem nämnde detta namn, och först efter en lång paus frågade Juanita huru Rafael hade funnit hennes väninna, Adele Deringeourt. Nu först föll det Rafael in att han så föga gifvit akt på denna unga dam, ja, han visste knappt om han åter skulle känna igen henne, ifall han i morgon mötte henne