Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 2

och pratar, afbröt han sig plötsligt sjelf, — och måste likväl ut före natten, för att se hvad mina arbetare hafva uträttat i dag. Om man inte alltjemt ser efter de lata bestarne, så är man genast förrådd, ty egen hederskänsla har ingen af dem, — och detta skall vara republikaner; det är ett skändligt missbruk, som drifves med detta ord, och gamle Castilla har rätt. Till ett sådant folk passar en sådan president! Och nu, Juanita, får du roa vår gäst till dess jag kommer tillbaka, och sedermera, Rafael, genomgå vi de papper, som vi ej medhunno i går. Och dermed fattade han sin hatt och gick ut. Men mellan Rafael och Juanita ville ej något samtal komma i gång denna afton, ehuru de annars brukat samtala obesväradt, ja, till och med hjertligt. Rafael tycktes hafva blifvit ovanligt tankfull efter middagen denna dag, och det förekom Juanita som hade någonting ställt sig emellan dem, hvilket hon förr icke känt, och hvilket hon ej kunde eller ville gifra något namn. Den unge peruanern, som fann denna tystnad tryckande, började först ett samtal om teatern; — öfver hvad annat kunde han väl tala i detta ögonblick? Han frågade Juanita om hon ofta hade besökt den, och om hon var road deraf. Men Juanita hade blott en enda gång besökt teatern och hade, efter hvad hon påstod, sett föga eller intet af sjelfva speet, emedan så mycket annat störde henne lervid. Det föreföll henne så underligt utt träden voro målade på papp eller väf samt vacklade hit och dit, då någon stötte mot dem; det såg så besynnerligt ut att