Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 2

afton, då ett ganska sorgligt stycke uppfördes. På teatern stod ett hus, i hvilket en ung flicka bodde, och hvarje gång menniskor gingo in eller ut ur huset och fattade i dörren, så vacklade hela byggnaden jemte trädet, som stod der bredvid. Och sedermera i andra akten var det en vild skogstrakt med ett stort klippblock i midten, bakom hvilket en elak menniska ville dölja sig; och klippblocket såg helt naturligt ut, men då han rörde dervid föll det omkull, och han måste resa upp det samt stödja det med en träklots så att det stod fast. Då kunde jag ej hindra ett hjertligi skratt, och tanken på pappklippan följde mig genom hela stycket. — Det tillhör visserligen en teaterdirektörs pinohistoria, log Rafael, -— att stundom dylika missöden inträffa. Men alla, som oftare besöka teatern, skratta visserligen då något dylikt händer, men bry sig sedermera ej derom och låta ej störa sig deraf. — Och huru besynnerligt, sade-Juanita, hvars tankar flögo vidare, — att någon skulle kunna egna hela sitt lif åt teatern; eget nog att jag först i dag tänkt derpå, tillade hon saktare. — Och huru många menniskor, återtog Rafael, — lefva icke endast derför! Huru voro det möjligt att de kunde prestera något utmärkt, om de icke uteslutande egnade hela sin verksamhet deråt? — Det erkänner jag, svarade Juanita, — men hela deras öfriga lif förflyter såsom andra menniskors. De hafva sorger och husliga bekymmer, sjukdomar och dödsfall såsom vi, och likväl måste de framträda inför en mängd fremmande menniskor och tala om känslor, som de ej