Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 2

menniskorna hade målade kinder och ofta högt uttalade hvad en annan, som stod tätt bredvid, ej för allt i verlden bort höra. Med ett ord: Allt var der onaturligt och falskt; redan derföre kunde det ej roa henne, och hon längtade ej heller derefter. — Ni har rätt, Juanita, sade Rafael, som leende, men dock med intresse, hade lyssnat till hennes förklaring; — jag kan mycket väl föreställa mig hvad ni, som är van vid den friska, fria naturen, måste känna dervid. Det var nästan på samma sätt med mig, som besökt teatern på så många olika ställen, då jag hade ströfvat omkring under ett par år och derefter för första gången åter besökte en scen. Då stördes jag af samma omständigheter, som så obehagligt inverkade på er, och jag måste åter först vänja mig dervid, innan ag erfor någon verklig njutning deraf. — Och kan det någonsin erbjuda en verklig njutning? sade Juanita och skacade på hufvudet; — jag kan ej föreställa nig det. — Och hvarför icke? Det framställer u för oss en bild af lifvet, och erfar ni j äfven en njutning då ni läser en god ok, som skildrar lifvet med bjerta särger? — Ja, då jag läser, sade Juanita, — lå jag är ensam och kan ostörd tänka nig in i det, som jag läser. — Godt, teatern är ju ingenting annat in en förkroppsligad lektyr. Vi behöfva ler ej först tänka oss de i boken bekrifna karaktererna; de stå framför oss, le handla och tala, och vi genomlefva ned dem, hvad de sjelfva upplefva. — Det går ej, log Juanita, — jag måte alltid tänka på min första spektakel