sig, så blixtrade likväl hennes ögon dervid som eld. — Vi måste rida in till Lima on gång, Juanita, och se henne uppträda. Deringcourt har redan aftvungit mig det löftet att stanna hos honom öfver natten. — Och hvilket intryck har hon gjort på er, Juanita? frågade Rafael nu den unga flickan, som tyst och med nedslagna ögon hade lyssnat till samtalet. — Hon har talat mycket och, som det tycktes, hjertligt med er. — Ja, sade Juanita sakta och en hög rodnad färgade dervid hennes kinder; — och likväl kan jag ej med ord bestämdt återgifva det intryck, som den unga fremmande damen har gjort på mig. — Men det var väl angenämt? envisades Rafael. — Jag vågar til och med icke påstå det, sade den unga flickan, men tillade. hastigt och likasom förskräckt, — ehuru jag ännu mindre kan säga motsatsen. Många gånger föreföll det mig som hade jag redan känt henne i många år och älskat henne som en syster, och då kände jag mig frestad att falla henne om halsen och kyssa henne — — — Hm, Rafael, skämtade Bertrand, — har du inte haft lust till detsamma? — Men derefter, fortfor Juanita, — kände jag nästan fruktan för henne, så hemska och glödande sväfvade hennes blickar öfver honnes omgifning, så kalla och stela blefvo, om än för ett ögonblick, hennes anletsdrag, öfver hvilka ett förtrollande leende nyss hade spelat. — Kära barn, sade fadern, — du bör inte finna det så underligt hos en skådespelerska, ty de äro från ungdomen vanda att gifva sina anletsdrag alla möjliga ut