Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1867, sida 1

— Hvarför tittade ni inte in ett ögonblick hos oss? frågade Pedro, då han såg sig ensam med Pertena. — Min mor ville tala med er. — Ju mindre vi öppet sammanträffa, desto bättre, svarade Pertena buttert, — men hvad vill hon? — Unge Aguila har åter kommit dit ut, sade Pedro. — Jag vet det, svarade Pertena kort, — nå, än vidare då? — Uela qvällen i går, ända till klockan tolf på natten, har han ech den gamle fransmannen genomletat gamla papper, och de samtalade derunder lifligt med hvarandra. — Hur vet du det? frågade Pertena. — De hade väl icke inbjudit dig? — Nej, men från det stora orangeträdet, som står midt emot fransmannens hus, kan man se in genem hans fönster, då det är ljus i rummet. — Kan man det? frågade Pertena hastigt, — och huru långt kan afståndet vara? — Högst fyratio steg. — Inte mera? — Snarare mindre; man kan till och med höra enskildta ord, då det talas högt dersnue. Pertena svarade icke. Han såg på sin klocka och gjorde en rörelse, likasom ville han lemna stallet; men han vände åter om, gick fram till sin häst och började uppbetsla honom. — känker ni ge er af? — Ja, till Lima. Atervänder du hem härifrån? Jag har endast kommit hit för att träffa er. Min mor är ängslig för srem