Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1867, sida 3

Om upphäfvande af det i 9 kap. 6 S Handels balken gifna förbud mot sörskrifning af högre ränta än efter sex procent. (Motion af Hr Julius Lindström.) Under en tid, då en allmän och i viss grad rätt mätig klagan eger rum öfver det sinansicla betryck hvaraf en del af våra näringar, förnämligast jord bruksnäringen, lider, måste det utgöra en af re presentationens förnämsta pligter att, i hvad på densamma beror, undersöka orsakerna till detsam ma och bereda bot deremot. Orsakerna till der förlägenhet, hvaruti jordbrukaren befinner sig fråga om nödiga kapitaler för sin rörelse, äro flerehanda och de flesta utan tvifvel sådana, att de ondas afhjelpande mera beror på den enskilde: omtanke än på lagstiftningens mellankomst. Oel likväl drager jag icke i betänkande att påstå, at lagstiftningen i detta fall har en icke obetydlig skuld på sitt samvete. Rikets Ständer beslutad nemligen vid 1863 års Riksdag, att hvad i 9 kap 6 5S Handels-banken var stadgadt om förbud att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för hundrade om året, ej skulle ega tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning utan säkerhet af inteckning i fast egendom, eller pant af i sådan egendom intecknadt skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfverstigande sex månader. Detta Rikets Ständers beslut, som genom kongl. förordningen af den 13 September 1864 erhöll kraften af allmän lag, har, derigenom att det endast undantagsvis, eller vid försträckning på viss kort tid, utan säkerhet i fast egendom, införde frihet i ränteaftalet, men bibehöll räntan bunden i fråga om lån på längre tid och allt mot pant i fast egendom, ledt derhän, att en stor del af det penningekapital, som förut var fästadt mot säkerhet uti jord och annan fastighet, sökt sig en förmånligare placering, hvarigenom jordbruket gått i mistning af en stor del af de tillgångar, som förr på penningemarknaden stodo till dess förfogande. Det var i min tanke ett stort fel, att, vid införandet af frihet i ränteaftalet, steget ej togs fullt ut utan stannade vid en halfmesyr, som alltid skulle leda och äfven ledt till betänkliga rubbningar uti penningeförhållandena, till skada för de näringar, som sålunda uteslötos från de fördelar, som en fri tiflan äfven på detta område borde antagas medföra. Man uttalade en grundsats, men skyggade tillbaka för dess fulla tillämpning, och följderna framstå nu uti den alltmera ökade svårigheten att, ven mot den bästa säkerhet uti jord och annan stighet, erhålla penningeförsträckningar — svågheter, hvilka sannolikt blifva större och större, lerest icke lagstiftningen i detta fall kraftigt mellanträder. Det är en sådan mellankomst jag nu påpekar, då jag vördsamt föreslår, att Riksdagen för sin del beslutar en författning, hvarigenom förklaras, att hvad 9 kap. 6 S IIandels-balken och Kongl. Förordningen af den 13 Sept. 1864 innehåller, angående förbud att taga eller låta förskrifva sig högre ränta än sex för hundrade om året, upphört att vara gällande. A D ee