Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1867, sida 2

död björn? frågade Corona hånfullt. Pertena teg och betraktade mulatten forskande. Så föga klokhet och mod han än tilltrodde denne figur, så låg det likväl något under hans ord. Var något å färde emot presidenten, — och i så fall, kunde han sjelf draga någon fördel deraf? I alla fall måste han söka få reda derpå utan att hafva alltför många deltagare i hemligheten. Sedermera stod det ju honom alltid fritt att handla efter godtycke. — Han är seg, anmärkte nu cholon och skakade på hufvudet, — och menniskolif skattar han föga, om han tror dem stå sig i vägen. I de andra republikerna går det nog för sig att afsätta en president, då han inte längre faller i smaken; men här lyckas det ej utan blod, ja mycket blod för den, som ville våga försöket. — Blod, ja, mycket blod, mumlade gumman i vrån för sig sjelf, — och huru friskt det luktar, då detär riktigt varmt! Drick, drick, — ännu har ni en kort tid på er — och det, som skimrar så rödt omkring er i solen, är inte vin, utan blod, blod, blod! — Hvad kraxar käringen nu igen? utbrast Corona med en skygg blick. — Ni borde vara försigtigare i ert tal, mor lilla. — Låt henne vara, sade värden sakta, — slutar af sig sjelf, om ingen bryr sig om henne. — Blod, blod, mumlade gumman åter mellan tänderna, — och derute kommer ännu en, som hör dit. Besynnerligt att det inte kan tvättas bort, utan syns lika rödt och glänsande som hade det nyss blifvit utgjutet! (Fors.)