Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 februari 1867, sida 2

hufvudet än ni, derom kan ni också vara förvissad. — Ja, kork, skämtade värden och steg upp för att framtaga det begärda. — För det, som ni har i ert Jntfrud, Corona, ger jag er fan så litet; hufvudsaken är hvad ni har i edra fickor, ty de äro vanligtvis tommare än ert hufvud. Medan värden talade, kom den gamla gumman in, linkade till sin vanliga plats i hörnet och hukade sig ned der, utan att hafva helsat på någon och utan att någon af gästerna brydde sig om henne. Man var redan van vid att se henne sitta der, och det var fullkomligt likgiltigt om hon hörde hvad som sades. Man behöfde ej frukta att hon skulle pladdra om det. Corona hade blott kastat en flyktig blick på gummans gestalt och svarade nu på värdens anmärkning: — Ni skämtar med finansministern Pasquale, men vi äro inte vid verldens ända ännu, och min moders son har kanske lika så mycket, ja, mera utsigter dertill än mången sennor af hvitt blod, som nu sätter näsan i vädret. Pertena vände hufvudet något met talaren och betraktade honom med en hånfull blick. — Holla, Corona, sade han dervid, — har ni verkligen utsigter att Castilla skulle hafva erkänt cr skicklighet att göra af med pengar? Anfäkta, då vore vi alla här njelpta, om vi hade till bundsförvandt en peruansk finansminister med sina tjugo millioner guanoinkomster. — Och måste det nödvändigt vara en peruansk? frågade mulatten. — Caracho! — Castilla, hvem vet hur länge han har