Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1867, sida 1

henne, hatade luften, som hon andades, och om någonsin ett leende flög öfver hennes vissnade anletsdrag, så hade det otvifvelaktigt någon förfärlig orsak. I det hela umgicks hon föga med menniskorna, ty hennes son, en hijo del pays af rent blod, — ehuru det ej kunde sägas om det öfriga af hans yttre, — förestod rörelsen, och gumman tillbragte nästan hela dagen i sitt kök, der hon hade en ung, trettonårig flicka till biträde. Stundom kröp hon likväl fram derifrån, hukade sig ned på en matta i on vrå af kojan och kunde då sitta der stirrande under halfva dagen, utan att tyckas höra eller se hvad som föregick omkring henne. Hon besvarade derunder aldrig någon fråga. Så aflägset detta ställe än låg, och så torftigt det än föreföll till sitt yttre, måste dock värden, — Pasquale som han kallades af sina bekanta — hafva en ansenlig mängd kunder, ty gäster gingo och kommo under hela dagen, umgingos ofta på förtreligt sätt med värden och stannade till och med öfver natten, hvarvid de dock måste tillreda sig ett läger af sina egna sadlar. Pasquale höll dessutom förträffliga viner — ehuru man ej kunde hafva förmodat det på ett dylikt ställe, — såsom eldigt Eliasvin af landets egen produktion, samt fransyska Bordeaux-, ja till och med — Champagneviner, och vida oftare än man kunde tro stod det smutsiga träbordet fullsatt af blyhalsade buteljer, och muntra dryckesbröder sutto deromkring. Men vid dylika tillfällen hade man framför dörröppningen hängt en fit, densamma under hvilken Pasquale sof om nätterna. Uutanför på disken stodo likväl alltjemt de nästan beständigt orörda,