Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1867, sida 1

liga gäster hade roat sig att med knifpar göra en mängd inskärningar; fasta bänkar sträckte sig rundtomkring detsamma. I det ena hörnet stod ett gammalt skåp på tre ben, fästadt ofvantill med ett rep vid en stolpe för att hindra dess omkullfallande, och i det andra stod en med kohud öfverspänd sängställning, hvarest egaren till denna ,,posada synbarligen hade sitt nattläger. För öfrigt syntes hvarken stolar eller några andra möbler, men i bakgrunden låg en hop smutsiga blecktallrikar och skedar, hvilka , husfrun ej haft tid eller lust att rengöra efter den sista måltiden. Denna ,husfru, hvilken sof, kokade, bodde och åt i det tillbyggda köksskjulet, passade fullkomligt till .det hela. Hennes anletsdrag voro icke fula, ja, hon måste fordom hafva varit skön, ty till och med ännu bibehöllo ögonen en egendomlig eld, och den lilla munnen samt de fint sormade händerna och fötterna talade om andra tider, men allt hade tillintegjorts genom osnygghet och vårdslöshet. Nu hängde hennes grånade hår hoptofvadt och ekammadt omkring hennes hufvud, hennes kläder täflade i osnygghet med dörrförhänget, och ,mantillan, eller halsduken, som hon fordom kanske burit kokett virad omkring pannan, så att blott det venstra eldiga ögat framblixtrat der bakom, hade sedan många, många år ej begagnats dertill, utan tjenade nu till disktrasa eller något dylikt. Gumman var nu en sorglig bild af den menskliga förgängligheten, och det är möjligt att äfven hon en gång hade älskat och kännt sig lycklig; men nu hatade hon menniskorna, hatade marken som bar