Carthagos ruiner. Enligt underrättelse till Blekingsposten hade chefen å korvetten Gefle under dess vistelse i Tunis af beyen sått tillåtelse att anstalla gräfning i Carthagos ruiner. En uthrunnen Lampa. En Stockholmskorrespondent till ,,Dalpilen i Falun skrifver bland annat: ,Lampan har slocknat! Nog minnes du den der gubben med det gråa knollriga håret, en väldig gestalt, ett hufvud högre än allt folket, alldeles som Saul, Kis son — du minnes ju honom från ,,bibliskans dagar — han den store balarrangören och flöjtkonsertisten Lampa. Ja, han är ej mera, oljan var utbrunnen och, Gudnås såvisst, man känner ännu ej konsten att hälla på ny. Lampan var gammal nu, men han hade varit ung han också en gång, och då var han en ståtlig kar), säges det. Mången bedagad tant och mamma åminner sig med vemoådsfull suck den tiden då ampa arrangerade sina fina baler, der allt hvad Stockholm hade af skönhet och elegans stämde möte. Men, Herre Gud, det är längesedan dess! Lampa höll sig länge uppe i den dansanta publikens ynnest, men så kom en dag då den försvann också, och han måste tänka på andra utvägar att försörja sig. IIan började då gifva musiksoircer, ty Lampa var ej så alldeles bortkommen på sitt favoritinstrument, flöjt. Dessa soircer gåfvos för det mesta i nedre börssalen och voro till trängsel besökta, ty om Lampa ej kunde, såsom Orfeus, med sin flöjt locka stockar och stenar att dansa, gå förmådde han åtminstone aflocka sin publik de hjertligaste skrattsalfvor, ty så krånglade han in sig i sitt temata med variationer. Vid dessa konserter brukade herrarne ha lergökar med sig och störta sig in på de mest halsbrytande variationer midt under Lampas spel, och när munterheten nått sin höjd ringdes för effektens skull i börsklockan. Vid en af dessa konserter, då lergökarne legat för mycket i Lampas variationer, men ännu ett flöjt solo af Lampa återstod, vågade han icke uppträda vidare, utan den glade skådespelaren X. framträdde och meddelade publiken den sorgliga underrättelsen, att herr Lampa ej kunde utföra det återstående numret, emedan han plötsligen blifvit — hes. Oändliga skrattsalfvor, lergökssoli och klockringning beledsagade denna förklaring. Jag förbigår Lampas öfriga öden; de voro skiftande nog. Alldrig saknades Lampa på en konsert, der ett nummer för flöjt gafs. Han ställde sig då midt i salongen och nickade takten. De bakom honom stående förlorade sig naturligtvis i hans stora slagskugga och ropade förargade: ,Skrufva ned Lampan! men det var som om han aldrig hört det. ,Stora som Lampas galoscher, har länge varit ett stående uttryck, när man vill beteckna något kolossalt i skodonsväg. Lampa var nära deran här om året att gifta sig och gick och suckade hos ett