Men det är ej blott på det gymnastiska fältet qvinnans verksamhet har visat sig lämplig. Vid folkskolorna har hon stadgat öfvertygelsen att hon är passande att undervisa, leda och uppfostra; vid renskrifningsbyråer, vid handel har hon ådagalagt sin duglighet. Hon är anställd vid telegrafen; hon har aflagt orgelnist-examen och visat sig i stånd att sköta en sådan befattning. Inom skön konst ligger hennes håg och sallenhet, och vår skönitteratar står völ ej i ringa tacksamhetsskvw!d till qvinnan. Männe man ej med dessa fakta är skyldig, utan att åberopa exempel från utlandet, att antaga det qvinnan med sist milda väsende och försonande sinnelag skulle vara passande att tolka religionens tröstande lära och förkunna dess sanningar, äfven om det varit tider då ,,qvinnan skulle tiga i sörsamlingen. Männe hon med sitt ljufra deltagande, sitt kärleksrika tålamod ej skulle såsom läkare i många fall anlitas af sitt eget kön framför seskulapii söner? Troligtvis skulle qvinnan i allmänhet finna filosofiens djup svindelväckande, liksom den högre matematiken skulle visa sig afskräckande, men huru många af det andra könet komma till klarhet härutinnan? Större delen af det juridiska tältet torde för qvimsan vara mindre lockande, men det finnes så många embeten utom dessa, der uvinnan kan taga plats. Man har föreställt sig, att qvinnans utvidgade rättigheter och ökade skyldigheter skulle komma att inverka störande på semiljlifvet, liksom man sagt att det rent qvinliga, det mjuka, behagåiga, det poetiska elementet skulle gå förioradt hos henne genom dess ingripande i offentliga angelägenheter. Somliga hafva kanske mera i föreställningen bundit familjens trefnad vid husmodrens vård ej blot: om barnen och deras första uppfostran, utan vid omsorgen af det husliga arbete, såsom brygga, baka, spinna, sy, väfva. Andra tider, andra seder måste man vänja sig vid. Det skulle medtöra en ekonomisk förlust att numera förrätta på somma sätt som förr de för mången genom vanan så hemtrefliga göromålen. Barnen kunna i de flesta fall ej i familjen erhålla en tidsenlig uppfostran. Sällsynta — vi hoppas det — lära väl fallen vara, der det öfverensstämmer med mannens önskningar eller qvinnans smak och fallenhet att vara en modedocka, framställande endast lyxen, öfverflödet och fåfängan. Men omkostnader ökas med de stigande anspråken inom familjlifvet, äfven då de hållas inom ett måttligt lefnadssätt. IIärigenom försvåras utsigten för mannen att gifta sig. Kah deremot hustrun genom sin verksamhet bidraga till husets underhåll, så ökas ju säkerheten tör familjens ekoriomiska bestånd. Det torde derföre ej vara någon fara, utan tvärtom lyckligt både i moraliskt och ekonomiskt hänseende, om husmodren har en allvarlig och vinstgifvande sysselsättning. Dessutom är det ett stort antal ogifta qgvinnor, sem ej äro betungade med vanliga busmoderliga göromål, men hafva behof af en sysselsättning, som tryggar deras ekonomiska ställning samt höjer deras menskliga och qvinliga värde. Det behagligt qvinliga eller poetiska är ej vidhäftadt qvinnan som en yttre prydnad — det är en afspegling af hennes innersta och kan hvarken fördunklas eller utplänas af en förnuftig och tidsenlig verksamhet. Mannens verksamhetsfält förminskas egentligen ej af en vidsträcktare verksamhet genom qvinnan, ty utom det att qvinpan är i stånd att utöfva yrken, som mannen ej skulle finna lönande, ökas vanligen konsumtionen i förhållande till produktionen. Det finnes göromål, till hvilka manven ensam såsom den starkare har förbehållsrätt, men erkänner man det välÅgnelserika af qvinnans verksamhet i fåmiljen, hvarföre icke då se betydelsen af hennes verksambet inom kommunen, kyrkan och staten? Dessa fyra utgöra i sjelfva verket ett helt och det hela bör influctueras af samma kraft. Mannen är stark, men han är sjelfsvåldig, tygellös, egennyttig och hård; qvinnan är stark genom sin sedlighet, kraftig genom sin humanitet, oöfvervinnelig genom sin milda qvinlighet. Man har ju länge insett tvångets och hårdhetens metod olämplig vid undervisning och uppfostran; en mildare anda har ju börjat visa sig uti lagstiftning och bestämningar i allt som rör samhällets angelägenheter. Våldet, hatet, splitet och kränkningen af enskildas rättigheter skola väl omsider lemna plats för en anda af endrägt och försonlighet, af kärlek till gemensamt bästa. Detta är kristendomens lära, detta är samhäbets grundval. Härtil behöfvas allas krafter och ej minst qvinnans.