Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1867, sida 3

1850-talet, då många spekulerade i landtbruk. sknade all kunskap deri, och af deras ob Rsatiihet heh okunnighet, föl nelljaivare mäåst i opestand oc 6 sina possessioner; men att värdet å jorden i allmänhet stigit högre än vederbör, tilläter jag mig bestrida, då i betraktande tages nuvarande myntvärde efter 1830 års realisation och den förbättring, hvartill jordbruket nu för tiden är uppdrifvet. emot hvad Abt var fire det sista egoskiftessystemets antagande. På mången gård utsås nu årligen vida mer än hvad före nämda tid derå skördades. Dessutom synes det ej böra väcka afund hos någon, som ej tillhör jordbruksklassen, att dess egendom har ett tillbörligt värde; ty efter detta mätes detsammas delaktighet i statsbördorna: Tvärtom böra alla välvilligt hjelpa till att stödja den, som dratfer tyngsta lasset med trågnaste arbetet under mesta försakelserna. Deraf framgår, att jordbrukaren måste, för så nidt det står i rihslågens makt, förhjelpas ur sin rorlagenhet, hvartill flera utvägar ar andra värde representanter blifvit föreslagna. För min del ville jag, att Riksbanken borde genom Allmänna Hypoteksbankens, på högst 10 års successif återbetalning stälda obligationer taga liqvid för de till Hypoteksbanken öfverlåtna fastighets-bankolänen, så att beloppet deraf till fastighetsegare återginge; samt att ej mindre bankovinsten, till bankens förstärkning reserverad, utsläpptes i rörelsen emot sådana obligationer, som förbemälda äro, än de belopp, som till Riksbanken ingå från filialbanker, hvilkas oktroj upphör, användas till förstärkning af rikets lånekontors allmänna diskontfond. Dessutom förenar jag mig med dem, som ansett understöd från riksgäldskontoret till bolag och menigheter böra utgå i kontorets obligationer, till hvilkas amortering och beräntande riksdagen hade att bevilja anslag. . På det emellertid medlen till den öfverklagade förlägenhetens afhjelpande må blifva så verksamma som möjligt, synes mig en sakkunnig delegation af riksdagen böra uteslutande taga denna vigtiga angelägenhet om hand; och jag hemställer förthy vördsamt, att ett särskildt utskott måtte tillsättas, som, om det så nödigt finner, efter sammanträde med stats-, bankooch lagutskotten afgifver utlåtande angående nämnda angelägenhet i den syftning jag haft äran antyda. Stockholm den 28 Januari 1867. B. W. Hessle. Motionären motiverade derefter närmare sin framställning sålunda: Jag anser denna fråga af största vigt och förtjent af synnerlig uppmärksamhet. Ehuru den visserligen tillhör bakoutskottet, eller rättare sammansatt lag-, bankoch statsutskott, så föreslår jag likväl med afseende på bankoutskottets öfriga maktpåliggande göromål, att densamma måtte öfverlemnas till särskildt utskott. Jag fruktar, att denna fråga i annat fall icke vinner all den uppmärksamhet den förtjenar. Det är möjligt, att mitt förslag icke är det bästa; om ifrån begge kamrarne tillsättas sakkunniga personer, kunna de måhända uppgifva något bättre. Men sådan är för närvarande jordbrukarnes ställning, att de med skäl vänta, att representationen skall taga saken om hand. Tillgångar finnas, men frågan är, huru de skola blifva för jordbruket tillgängliga. Jordbrukaren kan icke med fördel anlita de enskilda bankerna med deras täta omsättningar. Alla de medel, som fordom på enskilda händer stodo jordbrukaren till buds, äro nu ingångna i andra näringar eller i de enskilda bankerna. Mot dessa är det ingalunda min afsigt att uppväcka någon storm. Jag kan icke förstå, hvarför icke en jordbruksbank skulle kunna finnas i jemnbredd med dem. Må man betänka, att i vårt öfvervägande jordbruksidkande land de flesta andra näringars trefnad beror af jordbrukarnes ställning. IIafva t. ex. dessa intet att köpa för, lära väl ock köpmännen deraf komma att lida på ett ganska känbart sätt. Landtbrukarne tredde, att hypoteksbanken skulle komma att hjelpa dem; men denna förhoppning har slagit felt. Man trodde att den skulle afhjelpa det ofördelaktiga förhållandet vid de utländska lånens upptagande, genom att förekomma konkurrensen emellan de särskilda hypoteksföreningarna. Man antog att hypoteksbanken i sina lånetransaktioner med utlandet skulle handla gemensamt med riksgäldskontoret, så att icke dessa båda institutioner skulle till ömsesidig skada uppträda såsom konkurrenter på den utländska penningemarknaden. Detta har likväl inträffat. Nu återstår för jordbrukarne att hjelpa hvarandra inbördes, hvilket ock är det bästa. Om hypoteksbanken kunde mottaga depositioner lika väl som andra banker, så kunde den blifva i tillsälle att utlemna lån mot realsäkerhet och på Jängre tid. Dock tror jag icke, att den bör operera med lån på så lång amorteringstid som hypoteksföreningarna. Ty om ock dessa lån varit nyttiga för många, så hafva de gifvit andra anledning att spekulera i egendomsköp. Erhåällas lånen på kortare amorteringstid, uppkommer derigenom en starkare uppfordran för låntagarne att använda dessa lån till hvad de böra vara ämnade, nemligen jordens förbättring och odlingarnas utvidgning. Landtbrukets riktiga skötande har numera blifvit en hederssak. Den tid är helt och hället förbi, då det hette, att den, som icke dugde till annat, dugde till landtbrukare. En landtbrukare bör nu vara hemmastadd i flera betenskaher. Skall landtbruket gå tillbaka till hvad det var; före 1827, då skiftesstadgan utkom, så fruktar jag, huru det skall blifva landtmannen möjligt att bära de bördor, som för närvarande trycka honom. Dessa bördor synas till minsta delen i debetsedeln och äro både stora och ojemnt fördelade. Landet: fordrar uppodling och förbättring i många rikt ningar. Det är stadt i en stark utveckling. Vi hålla på att öfvergå från åkerbruk till ladugårdsskötsel. Till allt detta fordras kapital, hvilket landtbruket icke såsom andra näringar kan omsätta flera gånger om året. Vi äro här för många landtbrukare för att icke denna motion skulle omfattas med det intresse den så väl förtjenar. Jag förnyar mitt yrkande, att densamma måtte till särskildt utskött remitteras. af de centrala embetsverken organisation. Om förändri 2