Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1867, sida 3

Franska Ilandelstraktaten, försrarad af och mot Nya Dagl. Allehanda. I Posttidningen läses följande insända uppsats, som först varit inskickad till Dagligt Allehanda, men af lätt begripliga skäl ej hugnats med en plats i dess spalter: En ins., hvars intresse för de inhemska ni garnes uppblomstring är så lifligt, att det nästan ftorde kunna mäta sig med Allehanda-red:ns eget, har med smärta och bekymmer läst de i tidningen N. D. A. dagligen förekommande hjertgripande skildringarna af det inom näringslifvet rådande eländet med thy åtföljande arbetslöshet för den fattigare klassen. När en sjukdom angriper, vare sig statskroppen eller den enskildes lekamen, är det dock alltid en lycka i olyckan, om sjukdomsorsaken kan blifva klart utredd, emedan man då kan använda botemedel eller åtminstone förutse det ondas lån varighet och förlopp samt derefter taga mått och steg. Också hafva förf:ne af ofvannämnda skildringar välvilligt gått till handa med fullständiga upplysningar i detta hänseende. Det är frihandeln och enkannerligen franska handelstraktaten, som bär den egentliga skulden eller, för att tala mera lärdt, som är den materia peccans, hvilken snarast möjligen bör aflägsnas, naturligtvis derföre att utlänningen undersiljer våra inhemska producenter och uttränger dem från marknaden eller genom de låga priserna ruinerar dem. Häraf har dock ins:n i sin bedröfvelse hemtat den tröst, att konsumenterna och specielt de stora samhällsklasser, som arbeta för exporten, — hvaribland landtbrukarne samt alla, hvilka hafva sin utkomst af bergverksoch trävarurörelsen, — skulle på denna prisnedsättning skörda en vinst, som kunde motväga vissa andra producenters förlust; att sålunda arbetsklassen, som nu strömmar till städerna, skulle i följd af franska traktaten mera allmänt qvarstanna på landet och derigenom minska konkurrensen för kamraterna vid förädlingsindustrien samt jemväl att flera producenter. inom denna skulle genom bättre methoder och ninskade förvaltningskostnader kunna motverka bljderna af prisfallet och uthärda utländningens täflan). Ins:n tyckte för sin del, att trösten ej var så dålig, åtminstone den enda, som stod till buds, enär materia peccans ju ändock icke kan aflägsnas på ännu ett decennium, Men denna tröst har blifvit alldeles förstörd genom Allchanda-red:ns sednaste, ytterst grundliga, artiklar om franska traktaten. I dem visas nemligen klart och ovedersägligt, att något prisfall alldeles icke egt rum, att konsumenterna tå betala precist lika mycket nu som före traktatens trädande i kraft och att således producenterna icke lidit det ringaste genom den förutspådda ökade läflan. Väl har en förf. i Posttidningnn ådagalagt, att Allehanda-red:n, trots all grundlighet, verkligen i dessa artiklar begått en svår blunder, och antydt den möjliga tillvaron af flera, men då samma red. endast rättat den i P. T releverade, vågar ins:n betvifla rigtigheten af denna antydan och fullt förlita sig på uppgifterna i öfrigt. IIvad som således må vara orsaken till näringsidkarnes och arbetarnes betryck så har åtminstone franska traktaten ingen del deri. Det må vara hårdt, att ins:n följaktligen beröfvas sina tröstegrunder, men hårdare, ja hjertlöst, vore det, om allmänna meningen skulle fortfarande missledas rörande anledningarna till den allmänna förlägenheten och om de, som möjligen kunde hjelpa, skulle lägga händerna i kors under 10 års tid. Ins:n tror sig derföre böra i de af N. D. A. så varmt omhuldade näringarnes intresse göra den vördsamma hemställan, att den del af Allehandared:n, som kommit under fund med den franska traktatens fullkomliga oskuld, måtte derom underrätta den del, som nu ouphörligen mot denna i allt fall ointagliga fästning bortskjuter sitt krut och med röken deraf döljer den verkliga fienden för sig sjelf och för den utan tvifvel stora och aktningsvärda publik, som tidningen eger, och hvaribland torde finnas ganska många, de der verksamt kunna bidraga till dess besegrande. Då nämnda red. med stor loyautå rättat ett misstag, som en annan påpekat, bör det vara ännu lättare att erkänna ett, som man sjelf upptäckt, hvaremot vidhållandet af satser, som man sjelf vederlägger aldrig kan gagna den sak, som är ifråga, och måste väcka misstro hos läsaren till Allehanda-red:ns uttalanden i andra fall, hvilket mycket skulle beklagas af Insändaren.