äf mycket sammanraffsadt pack, men han har equiperat dem väl. — Min bäste öfverste, sade Franco sakta, — ju mindre vi tala derom, desto bättre; men var förvissad att jag har dragit försorg derom, och att det ej skall fattas; ty förutsatt till ock med att sennor Santomo icke kunde hjelpa oss dermed — — — — Derpå kan ni ej räkna! — Godt, jag har icke heller gjort det; således till och med i detta fall har jag tillräckligt med vapen för att genast dermed utrusta minst femhundra man. Anser ni det tillräckligt? — Fullkomligt, sade öfversten med belåten min. — Och dessutom ämnar jag inskeppa lika så många beväpnade frivilliga. — Hvilka äfven hoppas att få plundra? — Så vidt vi tillåta dem det, log Franco. — Nu, sedan jag talat med er, känner jag mig fullkomligt säker och har åter för första gången sedan länge fattat fullt förtroende för vår sak. Den är i goda händer, och hvem vet om vi icke redan om en månad kunna inhösta en rik skörd af vårt utsäde! — Vi skola hoppas det, general, sade öfversten, i det han steg upp och tog sin mössa; — hufvudsaken är nu att vi hålla ögonen öppna och ej äro vankelmodiga, då stunden är inne. Öch nu farväl, ty jag måste infinna mig vid paraden. Vill ni vara så god och först skicka ut gossen i korridoren för att se om luften är ren? — Med nöje, öfverste, och låt mig snart höra af er, sade Franco samt gaf den nödiga befallningen för att undersöka korridoren. Ingen fanns der, såsom gossen snart underrättade, och sedan öfversten