inträde i ministåren. För öfrigt har kejsarinnan, hos hvilken Ollivier förut varit en afgjord gunstling, på sednare tider mycket motarbetat honom. ,Kombinationen Ollivier Busfet — så yttrar en fransk tidning — har aldrig förefunnits annat än i Girardins och Laguerronnieres sinbillningar. Ådvokaten Albert Gieot har i ett bref till redaktionen af ,,Gazette de France offentliggjort sina betänkligheter emot det godtyckliga i den skrifvelse från franske generalpostdirektören, hvari han ålägger posttjenstemännen att efterforska grefvens af Chambord bekanta bref. Lagen bestämmer 1,500 å 500 francs böter eller fängelsestraff (minst tre månader) för hvarje posteller annan tjensteman, som tillegnar sig eller öppnar något åt posten aflemnadt bref. Gizot yttrar, att genom ofvannämnde befallning brefhemligheten blifvit kränkt; ,endast i vissa, bestämda fall ega prefekterna rättighet att lägga beslag på bref. Generalpostdirektörens rundskrifvelse, som lemnar posttjenstemän rättighet att öppna alla bref i hvilka de misstänka att afskrifter af grefvens af Chambord bref skulle finnas, är, enligt Albert Gizots förmenande, olaglig af följande tre skäl: 1. På administrativ väg föreskrifves, genom rundskrifvelsen, att en skrift skall beläggas med beslag, som icke ens är lagligen åtalad; 2. beläggandet med beslag skulle härigenom verkställas genom agenter, då lagen föreskrifver detta skola ske endast genom ransakningsdomare eller prefekter, och 3. kränker den föreskrifna åtgärden brefhemligheten på det oförsvarligaste sätt. Från Paris meddelas att utrikesministern Moustier redan är färdig med den ,,gula boken (utdrag af den diplomatiska korrespondensen), som dagen efter trontalet lärer skola meddelas lagstiftande kårerna. Mera än hälften deraf säges upptagas af den orientaliska frågan; de öfriga akterna röra Tyskland och Mexiko, samt förhandlingarne med Italien och Kyrkostaten. I en korrespondens från Paris till ,, Köln. Zeit. heter det: ,,Utrikesministernhar för afsigt att under sina förestående tal i lagstiftande församlingen om händelserna i Tyskland, lemna bevis för att Frankrike ingalunda underskattar vigten af ett vänskapligt förhållande till Preussen, samt alt den kejserliga politiken, trots alla agitationer, icke tänker på någon konflikt med Tyskland. Den nye krigsministern, marskalk Niel, hvilken blifvit framställd som Preussens mest afgjorde fiende, skall säkerligen icke heller motsvara de förväntningar som krigspartiet gjort sig om honom. Regeringen skall på allt sätt framhålla, att den på allvar tänker på fredens upprätthållande. Högsta vederbörandes stora ifver för armens förökande, jemte andra teckan, föranleda oss likväl till den berättigade förmodan, att franska regeringen väl knappast har så stor tillit till freden, som den låter påskina, samt att de officiella fredsförsäkringarne stärka denna förmodan, på grund at det franska ordspråket: , qui sexcuse, Saccuse. ENGLAND. Adressdiskussionen i engelska parlamentet synes i år ännu mera än förr inskränka sig till en ren formalitet, ellär, rättare sagdt, till en omskrifning af sjelfva throntalet. I öfverhuset var det earl Beauchamp och lord Delamere, i underhuset Thomas Grey och RB. S. Graves, som åtagit sig att motivera och understödja svarsadressen. ,Af särskildt intresse — så heter det i en korrespondens från London till ,, Köln. zeit. — är endast den enstämmighet, hvarmed dessa fyra talare för torypartiet betraktade en parlamentsreform såsom nödvändig oeh oundgänglig; lord Delamere talade till och med så varmt för frihet och framåtskridande, att han skördade mera bifall från den liberala sidan än från sitt eget parti. Fruktan för hvarje inblandning i de utländska angelägenheterna framträdde på ett nästan komiskt sätt i earl Beauchamhs tal. Han ansåg nemligen lyckligt för parlamentet, att upproret på Kandia utbrutit på en tid, då representationen icke varit samlad; hade detta icke varit fallet, så skulle — så trodde earlen — säkerligen ett eller annat oförsigtigt yttrande hafva förekommit, som af insurgenterna hade uppfattats som löfte om hjelp eller moraliskt understöd. De olyckor, som slika uttalanden kunde åstadkomma, voro noggrannt bekanta från polska upproret. Bland de öfriga talarne i öfverhuset, angående adressens innehåll, förtjenar endast lord Russell uppmärksamhet. Han beklagade först den gätfulla form, i hvilken throntalet omnämnde en parlamentsreform. Lorden aktade sig emellertid att påminna om att den förra whigministe