and, der vi först måste bana oss väg med värdet. Men jag skulle känna mig lyckig om ni ville följa mig dit, och att för edra militäriska talanger den första platsen i min regering der står er öppen, det behöfver jag väl knappast försäkra er. — Är detta ett löfte? frågade öfversten. — Ni har mitt hedersord derpå! ljöd svaret. ry Bravo, general! utbrast öfversten tillfredsställd; — då kan jag nu med full trygghet gripa verket an, ty för oss sjolfva lofvar jag mig en säker seger. — Men är pi äfven säker om en sak? frågade expresidenten eftortänksamt. — Vid den sammankomst, som jag nyligen hade med Santomo, tycktes han visserligen fast besluten att understödja mina anspråk i Ecuador; han sade det åtminstone, men dervid läg nägonting i hela hans sätt — — Det klappade i detta ögonblick på dörren, och medan Franco ropade sitt entra, fattade öfversten nägot förskräckt sin mössa; men endast den lille Juan stack in hufvudet och frågade: — chocolad, sennor? Franco nickade endast, och då dörren åter hade blifvit stängd, sade han lugnande till öfversten: — Ni behöfver ej befara att någon öfverraskar oss. Jag har strängeligen befallt att ej insläppa någon, så länge ni är hos mig. — Jag tackar er derför, sade öfversten. Gossen inbar straxt derefter en kaffebricka med tvenne koppar chocolad, af hvilka han först bjöd sin herre den ena och derefter gästen den andra, hvarefter