Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1867, sida 2

ore hvarken banko-, stats-eller lagutskottet såmpgt, utan tal. ville gerna medgifva en särskild ndersökningskomitk. ehuru befarande att den cke finge bättre resultat än den fordna kongl. inanskomitåän. Om den ock komme att upprulla n motsatt tablå än denna, så borde man icke ky derför. Det skulle vittna om tolerans att nedgifva den, men vore fegt att rygga tillbaka ör sanningen i sin nakenhet. Tal. misströstade m resultaterna, emedan hans natur var sådan. )nskade att statsoch bankoutskotten icke må senom det särskilda utskottet hindras i fullgöranlet af sina åligganden. Tal. önskade derföre ett ärskildt utskott, men med föreskrift att detta icke inge hindra de ständiga utskottens arbeten. Frih. C. A. Raab ansåg att motionen, då ställvingen inom alla näringsgrenar är mycket svår, borde sträckt sig längre än till jordbruket. Berycket är en följd af finanssystemet ech komner att räcka så länge detta fortfar. Tillstyrkte hedsättande af en komitå, som ingenting kostade; om deraf inga resultater vunnes, så vore heller ngenting förloradt. Tal. ingick derefter i en lång handling om frihandel och skyddstullar, samt lutade med att yrka bifall. Grefve E. Sparre skulle tvekat att tillstyrka vifall, om frågan endast gällt motionen, men fråsan, som gällde utredning af orsakerna till betrycket och medlen deremot, förmådde tal. att understödja den. Såsom styresman öfver ett af rikets folkrikaste län och egare af jordegendomar i ett innat län, ansåg sig tal. i tillfälle att, i anledning if sin täta beröring med en mängd personer, emna åtskilliga upplysningar, som visade att förägenheten icke härrörde blott från några skuldsatta jordbrukare och allraminst från några possessionater och egendomsspekulanter. Tal. ville visa hurudan de små jordbrukarnes ställning är. Han ämnade icke med flit måla i svart, utan skulle försöka uppdraga en sann tafla. Han började med en framställning om de skatter och onera som trycka ett vanligt kronohemman, och hvilka han beräknade till ett totalbelopp af 300 rdr. Hur stort vore då ett sådant? 1 medeltal kunde det antagas ega 50 tunnland åker, och betalade alltså 6 rdr pr tunnland till staten. Huru mycket kunde man då få i acrende för sådan jord? Icke 10 rdr tunnlandet; tal. hade sjelf öfver 2,000 tunnland utarrenderade, men hade aldrig kunnat så mer än 12 rdr tunnlandet nära Stockholm. Alla arrendatorer klagade, och tal. skulle troligen nödgas nedsätta arrendena. Tal. ville ej såsom andra hålla tal för att vinna popularitet, men vid en blifvande ändring i lagstiftningen borde man göra afseende på att jordbrukaren i aflägsnare orter betalar mer än hälften af sin nettobehållning i skatt. tog tullarne för andra näringar, hade man bort se att jordbrukaren lider deraf, och i Frankrike begärde regeringen derföre, redan före de liberala tullarnes införande, icke mindre än 800 millioner francs till hjelp åt jordbrukarne. 800 millioner, mina herrar! Det var icke meningen att rikta någon förebråelse wot regeringen, ty hon hade hufvudsakligen blott foljt tidens och representationens anvisningar; deremot förebråddes representationen att icke konseqvent ha följt frihandelsstemet. Till detsamma hörde, att kriser, men små kriser, skulle litet emellan inträffa; men hvilka borde reglera sig sjelfva. Hos oss sökte man genom palliativer, såsom utländska låns upptagande, hämma kriserna, hvilket endast haft till följd, att då den slutligen måste komma, den blef så våldsam som den närvarande. Saken hjelpes ej med nya lån; hypoteksföreningarne voro inrättade efter preussiskt mönster, men man glömde att dessa utlemna lån successivt efter 3 å 5 års förlopp, sedan man kontrollerat huruvida de blifvit rätt använda. Här utlemnades de deremot hela på en gång och användes att betala köpeskillingar. Talaren var ingen fiende till privatbankerna, utan trodde tvärtom att de gjort mycket godt, churu de blifvit beskyllda att draga kapitalerna till sig; men man kan ju icke bestrida kapitalistens rätt att sätta sina penniugar hvar han vill. Men en skärpt kontroll öfver deras verksamhet kunde behöfvas, ty med deras beräkning af riksmyntskassan står ej alldeles rätt till. Tal. fruktade att kammaren skulle tröttna vid detta tema; men anhöll att man ville ur sina pulpeter framtaga kommerskollegii berättelse om manufakturernas tillstånd och följa med talarens framställning. Det visade sig då, att de flesta näringars tillverkni ärde betydligt understigit föregående års, ett förhållande som vore olyckligt, emedan hvarje sund fabriksnäring bör oupphö ligt tillvexa. Detta vore orsaken till jordbrukets dåliga ställning, ty om fabrikerna florera, så kan jordbrukaren lätt sälja sina produkter. Tal. framdrog exempel från Nerike och en del af Wer Jand med icke den bästa slags jord, men der förhållandet vore vida bättre, i följd af närbelägenhet till afsättningsort. Rörande tillståndet inom landet i allmänhet, så talar köpmannaföreningens styrelse om det oupphörligt stigande antalet af konkurser; dessa hade på ett år uppgått till 3362, hvilket vore nästan starkt på en befolkning af knappt 4 millioner menniskor. I fråga om lagsökningar vore det ännu värre, och giorde tal. en kalkyl, genom hvilken han ville visa, att sådana drabbat hyart tredje hushåll i vissa orter. Taflan är ruskig, mina herrar! (Allmän munterhet). Talaren anhöll om ursäkt hos kammaren, om hans föredrag var för långt. Men det lönade emellertid icke mödan att tala blott om skuldsatte jordbrukare, utan ställningen är verkligen dålig i landet. Med citater ur Carey ville tal. vidare styrka, huruledes i Amerika ställningen alltid blifvit blomstrande då skyddssystemet varit rådande, under det kriser och olyckor inträffat så snart man öfvergått till frihandelssystemet. (!) Talaren gjorde derefter en tillämpning på Sverge; erinrade huru efter kontinentalsystemets upphäfvande inträffade en öfverDå man bortan — — — — — — m VUV— — — — — — FA ot FR —— — svämning utifrån; derpå kom 1815 års kris som varade till 1820. Från 1830-talet tillväxte och förkofrades alla näringar till 1855, då den nya tulltaxan infördes. Hvar och en erinrade sig den vackra tafla öfver landets ställning, som är bekant under namn af blomstermålningen; den såg dagen 1856 och redan 1857 inträffade krisen. Allt detta företedde en besynnerlig likhet med tilldragelserna i Amerika. Och den sista krisen har fortfarit till 867. Man skulle måhända nu beskylla tal. att vara en varm protektionist. Men han hade för fem och tjugo år sedan ,slukat Adam Smiths arbeten och trodde att hans principer vore riktiga, men ansåg att de borde med varsamhet tillämpas. Han väntade sig ej något resultat af det särskilda utskottets verksamhet för närvarande, men trodde att det kunde nedlägga frön, som kunde bära frukför framtiden. (Forts.) UTRIKES.