Det är icke så längesedan som officersplatserna nästan uteslutande togos i anspråk af adeln. Alla officerare i Fredrik II:s armå voro adelsmän! Franska revolutionen verkade häri, Jikasom i mycket annat, en förändring. Krigsadeln fick öfverallt, fastän mer och mindre, maka åt sig för de borgerliga. Ännu sasthåller likväl adeln i många länder sina från medeltiden härstammande anspråk på de bästa och förnämsta platserna i den militära hierarkien. Öfverallt är det imellertid en erfarenhet, som icke kan jäfvas, att befälets duglighet stigit i samma mån, som de skrankor fallit, hvilka utestängt de borgerliga från officersplatserna. Man kan tryggt säga, attju mera krigsbefälet demokratiserats, desto bättre har det blifvit, och ju mera arlstokratiskt det bibehållit sig, desto sämre är det. Vi behöfva, till stöd tör denna sak, blott å ena sidan anföra franska armöen, hvars befäl är på en gång det mest demokratiserade ) och det bästa i hela Europa, och å andra sidan den engelska med sitt aristokratiska öfverbeläl, det erkändt sämsta i hela Europa. Preussens armå jäfvar icke vår sats. Der räknade man före sista kriget 3,300 borgerliga emot 4, 688 adeliga officerare, ett ofantligt framsteg sedan Fredrik II:s tid, då det icke fanns någon borgerlig officer. De stående armåerna hafva ett ständigt, fast aflönadt befäl. Lönerna äro dock i de lägre graderna öfverallt otillräckliga. I en konseqvent genomföed solkberäpning, som blott är sammandragen under öfningstiderna, behöfves blott så stor del af befälet, som är nödvändig för systemets upprätthållande, vara i ständig tjenstgöring och tördenskull fast aflönad. Det öfriga befälet erhåller, i form af tjenstgöringspenningar, ersättning för den tid som uppoffras i och för tjensten. För systemets upprätthållande behöfvas i de lägre graderna instruktörer för ungdomens militära undervisning och i de högre graderna ledare af denna instruktion, läromästare vid befälsbildningen, stabsofficerare, som uppbära den militära vetenskapen o. s. v. Just derför att blott en mindre del af befälet är sast aflönadt, kunna lönerna blifva tillräckliga för en anständig utkomst. Skulle allt befäl i en så talrik armö, som den en sann folkbeväpning betingar, vara fast aflönadt, blefve antingen lönerna ömkligt låga, eller i bög grad dispropor-j tionerliga, eller (om de skulle alla vara något så när tillräckliga) alldeles ruinerande för land och folk. Huru särskilja det befäl, som åtnjuter!g fasta löner från det som icke erhåller sådana? Hvar bör gränsen vara emellan löntagare och icke-löntagare? Ville man inrätta 2:ne skiljda linier, den ena för icke-aflönadt och den andra för aflönadt befäl, hvilka bestodo vid sidan af hvarandra antingen alla grader igenom eller i ett visst antal sådana, så är det möjligt, att ett sådant system kunde hafva sina fördelar, men säkert är att olägenheterna voro gifna och att det hela skulle ojemförligt mera sörlora än vinna derpå. För; en hvar, som tänker sig något in i ämnet, måste det blifva klart, att det enkla-Äy ste och bästa är att alla inträda i tjensten och genomgå de lägre graderna under lika betingelser. Under denna tid hafva de som vilja egna sig helt och hållet åt den militära banan tillfälle att göra sig bemärkta och kända. De som gjort sig kända för duglighet uppmuntras att tjena qvar för att i tur och ordning befordras till de fast aflönta tjenstebefattningarne, af hvilka kaptensgraden lämpligast torde bestämmas som den första eller lägsta. De hvilkas håg ligger åt det hållet tjena då på befordran utöfver sin värnepligtstid; de öfriga utträda ur den egentliga armåen; men talangerna, der sådana finnas, hafva under värnepligtsåldern kommit folkbeväpningen tillgodo, och komma den ytterligare tillgodo i reserven, 2:dra uppbådet och landtstormen. Det är alldeles påtagligt, att man på detta sätt gör sig försäkrad om ett rikt och godt urval för de högre, vigtigare befilsplatserna. Jemför förhållandet såsom det nu är och såsom det kan och bör blifva, om dessa principer antagas! En hvar inser lätt på hvilken sida företrädet ligger. A— — G Ibland underbefälet sker, hufvudsakligast efter samma principer, befordran från de olika graderna till de fast aflönta instuktörsbesattningarne. Inga hinder böra finnas för dertill qvalificerade instruktörers besordran till officer. Alldraminst bör medellöshet utgöra ett hinder. Betydliga summor ställas till statens förfogande, för att under nödige kontroller utdelas som stipendier åt fattiga, talangfulla militärer i de lägre lönlösa graderna och åt hvilka icke genom goda kommenderingar tillräcklig utkomst kan beredas. Man. har hört invändas, att det skall bli svårt att i Sverge erhålla tillräckligt befål för en armå af cirka 110,000 man. För att inse huru öfverflödiga alla sarhägor i den vägen äro, behöfver man blott besinna, att vår beväring innehåller många och rika elementer för rekiytering af ett — — Ka 2 sådant befäl, utan att räkna de massor af bildning, förmögenhet och intelligensi som gått och gå förlorade genom legan ; och friköpningsrätten. År 1862 utgjorde summan af afgister erlagda af berärings1 oo —