O :AA a Plena den 6 Febr. Första kammaren. ö Debatten af hr Ilessles motion. : Diskussionen, berättar A. B., öppnades af hr s Ekman, som efter motionens uppläsning icke kunde j: finna att der yrkades något annat än nedsättande af ett särskildt utskott. Men till ett sådant kunde icke andra frågor hänskjutas än de som skulleÄ tillhöra något ständigt utskotts behandling. Förevarande fråga kunde således endast tillhöra ett tilltälligt utskott, och borde ett sådant begäras genom särskild motion. Talaren yrkade derföre afslag och hemtade ytterligare stöd derför i föregäende riksdags föreskrift huru frågan om banko-J. vinstens användande bör behandlas. Hr Hasselrot ville utgå från ett par axiomer: att jordbruket vore landets modernäring; act om denna lider, det hela deraf tager skada och att jordbruket för närvarande befinner sig i en lidande och tryckt ställning till följd af bristande förlag och penningtillgång. i Talaren hade visserligen hört uppgifvas, att det icke vore jordbruket som befunne sig i en tryckt ställning, utan jordbrukaren; men detta vore väl endast ett talesätt, emedan det väl vore uppenbart, att om idkaren af denna näring till följd af bristande rörelsekapital befunne sig i en tryckt ställning, som förlamade hans verksamhet, sjelfva n ringen deraf skulle lida. Andra funnos, som jäfvade denna sanning under uppgift att jordbruket aldrig befunnit sig i ett mera blomstrande tillstånd än nu. Detta ville talaren medgifva, om man toge ett steg tillbaka. Han ville emellertid besvara denna invändning med en fråga: IIvad hade varit orsaken till att jordbruket under de sista decennierna stigit till en förut icke anad höjd och vunnit en utveckling, som vore jemförlig med de högst kultiverade länders? — Orsaken vore att söka i den rika penningtillgång, som under denna tid stått jordbrukaren till buds och hvarmed han riktat jordbruket och landet. Men med orsaken upphörde äfven verkningarne. Den rika penningström, som under dessa år flödat öfver landet och befuktat dess näringar, hade nemligen dels utsinat och dels tagit andra riktningar, så att den nu ginge jordbrukaren förbi, lemnande honom i brist ochi förlägenhet, som förlamade hans verksamhet. Talaren ansåg att till den nuvarande förlägenheten funnes många och kombinerade orsaker, att för de flesta ej funnes någon bot, utan att jordbruket finge reda sig sjelf med de hjelpmedel, till hvilka jordbrukaren blifvit hänvisad — sparsamhet och arbete. En orsak qvarstode dock, som! kunde och borde afhjelpas, och denna vore att jordbrukaren, i fråga om möjligheten till förlag och rörelsckapital, genom banklagstiftningen, sådan den sig utvecklat, vore försatt i en umdantagsställning. j Om det icke kunde nekas, att hvarje näring och icke minst jordbruket vore i behof af förlag : och rörelsekapital, i hvilken ställning befunne sig då jordbrukaren i förhållande till detta behof?; Före 1852 hade till jordbrukets gagn varit afsatta omkring 8 millioner rdr ur den gamla fastighetslånefonden — till amorteringslån åt jordbrukarne. Detta hade icke varit bankmessigt, hette det, och fonden blef indragen. Jordbrukarne hade bildat! hypoteksföreningar för indragande af lån till amortering af gamla skulder och till förlag. Detta fann man vådligt för rikets kredit. Man tyckte icke om att jordbrukaren ville emancipera sig från penningväldet, och hypoteksföreningarnes verksamhet stäcktes genom inrättandet af hypoteksbanker. å hvilka till yttermera säkerhet äfven sattes kapson genom bestämmande af en fix ränta för dess upplåningsrätt. Sedan jordbrukarne på detta sätt blifvit bundna gjorde man räntan fri för korta papper och inrättade enskilda banker i nästan hvarje liten stad och följden blef den man kunnat förutse, att kapitalister, som naturligtvis hellre togo 10, 12 för att ej säga 25 procents ränta för sina pengar i bankerna än 6 procent af jordbrukaren, lösgjorde sina kapitaler ur sastigheterna och insatte dem i bankerna, hvilka med dem bedrifva en rörelse, som säkert varit ganska nyttig för den större örelsen, för handel och nä ringar, hvars idkare äro betjenade med korta papper och pengar på kort tid, men som är förstörande för jordbrukaren, hvilkon ej inhöstar mer än en skörd om året och som ej, utan den största. olägenhet, kan fyra gånger om året uppvisa det lånta förlaget i bankluckan. Det vore i detta olyckliga undantagsförbållande motionären ville söka bot, genom de förslag, han i likhet med motionären framställt om åstadkommande genom hypoteksbanken af ett inhemskt obligationssystem, till underlättande af hvilket han föreslagit att till hypoteksbanken borde öfverlemnas den gamla fastighetslånefonden, inflytande medel från upphörande silialbanker samt bankovinsten, hvarjemte han begärt en utredning af de förhållanden, som vållat den närvarande förlägenheten, och hvilka medel borde användas till dess afhjelpande, dervid han åberopat de utvägar dertill som han föreslagit. Man har invändt att denna fråga icke tillhörde ett särskildt utskott, utan borde hänvisas till eit tillfälligt; men då frågan om användande at fastighetslånefonden och filialbankernas skulder samt bankovinsten utom allt tvifvel hörer till bankoutskottet, vore det klart att såväl frågan härom som om den begärda utredningen huruvida det vore gagneligt att dessa medel ställas till hypoteksbankens disposition borde hänvisas till ett särskildt och icke ett tillfsälligt utskott, om de ej skulle af bankoutskottet handläggas. Då nu en sådan undersökning om orsakerna till den svåra ställningen i landet vore begärd och af andra kammaren beslutad, vore ett bifall till förslaget ett tillmötesgående icke allenast af medkammarens, utan hela landets önskan, och om dermed intet annat vunnes, skulle sinnesstämningen lugnas då folket funne att riksdagen ej vände döförat till för landets vigtigaste fråga, utan gjorde hvad som kunde ske för att undersöka och afhjelpa förlägenheten. Talaren dömde i dessa frågor icke efter hörsagor. Såsom domare på landet kände han ställningen bland folket, och han intygade att den i den provins han tillhörde vore sådan, att om hjelp och förändring ej snart inträffade, landet skulle gå till mötes en katastrof, svårare än den, hvaraf landet 1815 hemsöktes. Talaren anmärkte att landet nu vore sysselsatt med realiserandet af den rika skörd, som sistlidna år inhöstats och att endast i Malmö under hösten.