Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1867, sida 1

turligtvis mäste göra sina förberedelser. Ni vilja väl icke nu desavouera mig! — Tusen tack, bäste Deringceourt, hviskade Lydia till honom. — Under dylika omständigheter hafva vi ej något att invända. — Så vidt jag minns har sennor Desterres endast inbjudit oss att taga hans hacienda i ögonsigte, inföll nu den unga fransyskan, — således lofva vi er bestämdt, monsieur Bertrand, att åter besvära er till middagen. — Ni äro hjertinnerligt välkomna, svarade Bertrand, — och särskildt tackar jag vännen Deringeourt för hans förord. Det lilla sällskapet från staden begaf sig nu öfver till Desterres, som äfren hade uppdukat en mängd delikatesser och sökte allvarsamt protestera emot, att man vägrade att sätta sig ned till en andra frukost omedelbart efter den första. Derefter framfördes åter hästarne, den lilla kavalkaden red ett par leguas utför floden och återvände klockan fyra på eftermiddager till Bertrand, dit Desterres äfven medföljde denna gång. Men vid detta besök fann Rafael ej något tillfälle till ett längre samtal mec Lydia, och endast efter måltidens slu kunde den unge mannen nalkas henne fö! ett ögonblick. — Men hur kommer det till, sennorita frågade han då, — att er skugga fattas. dag i detta glada parti? — Min danska? frågade Lydia med er skälmaktig blick. — Jag tror nästan att ni räknar edr,skuggor efter nationer, skämtade der unge mannen.