Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1867, sida 1

— Då äterse vi hvarandra kanske icke mera i dag, ty jag märker redan att sennor Benares förboreder allt till uppbrott. och ämnar ni hädanefter undvika mig, don Rafael? Det kunde hända att jag snart hade något vigtigt att meddela er. — Och tror ni att endast detta kunde förmå mig att uppsöka er? frågade Rafael, medan hans ansigte antog en högre färg; — jag kan icke säga ett fruntimmer tomma artigheter, det strider emot min natur, men var öfvertygad, sennorita, att jag tyvärr alltför mycket längtar att återse er. — Det har jag icke hitintills märkt, skämtade Lydia, — men tyst, hvad sade ni? Om andra öron än mina hade hört et? — Andra öron? upprepade Rafael förvånad. — Jag anhåller tusen gånger om förlåtelse, i fall jag stör detta intressanta samtal, afbröt den nu annalkande Benares; -— men vännen Desterres måste sitta som på nålar derborta, till dess vi hafva gjort honom den utlofvade visiten, och i denna situation —— — Vore det grymt att låta honom sitta länge, skämtade Lydia. — Vid detta besök, utbrast Deringcourt, — fäster jag likväl det vilkor, att vi senast om en timma åter sitta i sadeln för att rida ned till floden. Vår middag intaga vi derefter hos vännen Bertrand. Men sennor Desterres räknar bestämdt derpå, sade Benares. Då skall han missräkna sig, återtog Deringcourt. — IIerrarne påminna sig att sarrangementet för dagen blifvit ötverlemnadt åt mig; jag har således inbjudit oss samteliga hos monsieur Bertrand, som na