Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1867, sida 1

och några minuter derefter höll den lilla kavalkaden framför verandan. Jertrand hade redan uttänkt ett slags tal, hvarmed han ämnade emottaga sin unga, firade landsmaninna, — men han förunnades ej tillfälle att ens börja sin harang. Knappast hade han sträckt sin arm mot Lydia för att hjelpa henne stiga af, då den unga, lifliga flickan hoppade ur sadeln efter att blott hafva vidrört hans hand, fattade på det älskvärdaste sätt hans arm och berättade för honom huru lycklig hon kände sig öfver att få besöka sin landsman, om hvilken Deringeourts hade talat så mycket, att den gamle Bertrand knappt var i tilllälle att få yttra ett enda ord. Och huru hjertligt hon helsade Juanita! Inom några ögonblick var hen så bekant med henne som om de varit flera år tillsammans, och alla formaliteter undanröjde hon genast i början. Bertrands folk hade emellertid skyndat fram för att emottaga hästarne, och det lilla sällskapet, — bland hvilket endast några få ej voro personligen bekanta med Bertrand samt nu presenterade sig sjelfva för honom, — inträdde i matsalen, der redan ett stort bord stod serveradt med en mängd förfriskningar. Här möttes de af Rafael, och Lydia blickade öfverraskad upp till honom. Nästan ofrivilligt flög hennes blick dervid till Juanita, och hon utbrast i det hon räckte honom handen: — Caballero, ni här? ute bland haciendorna i landtlig tillbakadragenhet, då jag trodde er vara bland den stora stadens larm. Det är en oväntad glädje att