Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1867, sida 1

t föremål i Nya Dagligt Allehanda, till änmda tidning insändt följande bref, daradt den 11 Januari, i hvilket han beör frägan om den föreslagna handkraftssåten: Iill mina landsmän! Då min tid icke tillåter att underhålla en poleik, äfven om jag hade böjelse för ett sådant tidsördrif, så är det min afsigt att inlemna en skrift ill sjöförsrarsdepartementet rörande den i Nya Dagligt Allehanda, den 5 December, införda uppsatsen emot den af mig föreslagna handkraftskawonbåten. Men som saken väckt mycket uppcende i hemlandet, så anser jag det tillbörligt att mder tiden i korthet gifva mina landsmän några upplysningar derom. Under förmodan att rätta förhållandet nu är cändt, så förbigår jag den anonyme opponentens nisstag i anseende till kanonbåtstornens styrka ch förmåga att motstå skott från alla håll. Icke neller anser jag nödigt påpeka elämpligheten och let pedantiska uti hans framställning om ,krigsorfarenhetens rön-, hvarigenom han söker bevisa, att den föreslagna båten är oduglig. Hvad han ger angående det ,,speciella fall, han ,tänker sig, kan möjligen vinna bifall från och öfvertyga den som ytligt betraktar eller icke förstår ämnet; men sakkunniga personer, som noga granska det, kunna säkert ej afhålla sig från att le åt taktikerns program och den kommande striden han tänkt sig i närheten af Skanshålet. Att Sverge med sitt rådiga folk, sina skarp och väl disciplinerade arms, anförd af Carl XV, icke kan med framgång ansallas af Ryssland, utan en ganska stor armå, påkallande en större sjörustning än Norden ännu sett, och att en sådan rustning, äfven om fördelad, icke kan smyga sig fram obemärkt, borde en lärare i krigsvetenskapen veta. Svårigheterna och tidsutdrägten, oundvikliga vid en arines landstigning, då den medför artilleri och nödig krigsmateriel för ett lands intagande, borde en sådan lärare äfvenledes hafva en noggrann kännedom om. De som haft ledningen vid sådana operationer veta väl, att anfallna punkter på det korta 230 sjömils afståndet mellan Stockholm och Karlskrona icke kunna intagas, förrän telegrafunderrättelserna till de mellanliggande sjöstationerna gifvit mer än tillräcklig tid för de bogserade kanonbåtarne att komma upp och anfalla fienden under den besvärliga och grannlaga landstigningsoperationen: — sörflyttandet af hästar, kanoner m. m. från fartygen. Härvid må göras den vigtiga anmärkningen, att bepansrade, tungt bestyck: de och kollastade ångkanonbåtar kunna icke löpa fortare — i de flesta fall icke så fort — som de små handkraftsbåtarne kunna bogseras af de lätta, snabba och grundgående ångfartygen. Att dessa fartyg äro hyrda f Ufället och kosta staten intet under freden, bör icke förglömmas. Det torde ej fordra förklaring att efter ankomsten till landstigningsplatsen är det icke snabbhet, men str duglighet, ihållighet och grundgående, som utgöra kanonbåtens största egenskaper. Dessa sanningar kommer fienden påtagligen att erkänna, äfvensom att den lilla handkraftsbåten med sin kraftiga kaon och förmåga att svänga på centern hastigare än något annat fartyg, ör den farligaste motståndare han kunnat träfta. Desto grundligare saken betraktas, desto tydligare inser man handkraftens företräden. Äfven en flyktig öfversigt visar, att ett osvikligt kustförsvarsvapen måste vara oberoende af ångan. IIuru kan detta vilkor uppfyllas, utan att begagna menniskokraften? Nu ett ord om ,reträttlinier, fasta punkter och ,.operationsbaser, hvilka handkraftsbåtens opponent, i enlighet med krigserfarenhetens rön, eskrifver. Handkraftsbå rnämligaste opeionsbas är 60 dagars proviant, med åtföljande 60 dagars drifkraft. Följaktligen blir sjelfva båten, i allmänhet, den fasta punkten. Angående reträttlinien må nämnas, att då fienden söker finna ut dess riktning, så underlättas hans forskning — om khan kommer nära nog — förmedelst en 450 pundig kula. Denna tillkännagifver tydligen, att reträttlinien är mycket nära förbunden med förlängningen af den väldiga kanonens kärnlinie. Angående ängkanonbåten, så inses vid noga granskning, att operationsbasen, till trots af krigserfarenhetens rön, måste löpa genom kolgrufvan, en omständighet, hvilken, då, som oftast är fallet, grufvan är belägen i England, icke kan anses att vara i full ötverensstämmelse med den varsamma taktikens fordringar. Hvad ångkanonbåtens reträttlinie angår, så har taktikus ,r . . . alldeles rätt i sitt påstående, att den Lör vara kort, emedan det lilla kolförrådet uttömmes så hastigt, att den fasta punkten måste ofta besökas. Som en god reträttlinies slanker äro alltid väl bevarade, så torde det vara öfverflödigt anmärka, att i motsatt fall å ängkanonbåten, om under färden mot den fasta punkten den mötte en fiende färdig för strid, kollårarne kunde blifva ida före stridens slut. Må man aldrig lemna ur sigte, att kol och rörlighet äro oförenli då ånga brukas, och att tömda kollårar derför betyda orörlighet. Att orörligheten betyder nederlag, tarfvar ingen förklaring. Angående sorstörelsekraften af den kanon, som bäres af den lilla handkraftsbåten, så vore det icke patriotiskt att för närvarande ingå uti detaljer. Båtens opponent rådes dock vördsamt att nogare granska motståndskraften af pansar, innan han grundar ytterligare ikningar på ryska monitorernas förmåga att rvinna båtar beväpnade med 15-tums kanoner. Man vågar knappast förmoda, att den, som innehar en så vigtig befattning, icke vet hvad ryska artilleriofficerare känna så väl, nemligen att deras monitortorn ej vero konstruerade att motstå och ingalunda kunna uthärda 15-tums solida kulor. Angående den lilla kanonbåtens torn må nämnas, att det behörves endast en 4 tum tjock sköld på eldfronten att göra det starkare än de omnämnda monitorernas torn. Slutligen må anföras, att handkraftssystemets projektmakare kraftigt bidragit till ångnavigationens förbättrande: att han konstruerat flottor af krigsfartyg, fortskaffade med ångkroft, och ätt han således måste ega full kännedom om denna drifkrafts fördelar. Hvad kostnaden, af den föreslagna båten angår, så är den så ringa, att vi kunde bygga en hel flotta. Må man nu icke förvillas af pedantiska uppsatser rörande en sak så a förbunden med Sverges försvarskraft, synnerligen då deras författare saknar nödig rädighet till den grad som visas af följande uttryck: Men är det så, att vi måste anskaffa nödfallsvapen, emedan vi ej hafva råd att anskaffa bättre och med fiendens anfallsvapen jemngoda, må då striden tystna! De förvånande, att en fosterlandets vän och ri vare kan så yttra sig. Skola vi försaka vår sjel ständighet och böjas under oket, derföre att landets tillgångar icke medgifva sådana dyrbara rustningar som fienden kan åstadkomma? Må striden tystna — men icke förr än vi med våra ,nödfallsvapen, vår kraft och vår högre intelligens visat verlden att vi kunnat motstå och segra ötver den fiende, som hotat vår sjelsständighet. Newyork den 11 Jan. 1567. i J. Ericson. —— —1ä ä—ä— iVIi—— — RIKSDAGEN. Ad Plena den 4 Febr. r Första kammaren.