Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1867, sida 1

Article Image
UCILIIIIT DäLlläd. tref. (Från IIand.Tidn:s korrespondent.) Upsala d. 31 Januari. Man har skyllat studenten för att vara slösare. Man har gjort mer eller mindre hätska angrepp på hans förmåga att räcka till öfver allt, der något nöje vankas, utan att blekna för kostnaden, utan att fråga efter, att det icke är egna medel som förslösas. Dedrifves något samhällsstörande, har man utan förskoning, utan att hesitera för en osanning, kastat skulden på studenterna och ofta af en sjäder gjort sju höns. Man har ibland, då sqvallrets tungor spetsats, fätt höra saker, som borde vara fjerran från en bildad menniskas läppar — allt om studentlifvet. Man vet att framhålla dess förmenta skuggsidor, och glömmer ofta dagrarne; det är med förtalande menniskor som med planeten, som skymmer solen; han döljer ljuset med sitt eget mörker, och först när han går ur vägen blir det klart. Ej är det just underligt, om studentlifvet är här det thema, som dagligen varieras, då just detta lif är den medelpunkt, hvaruti hela vårt samhälle rörer sig (eller åtminstone borde röra sig), men de förvända åsigter, som man ufta får höra om detsamma från personer, som ligga utom kretsen af det akademiska medborgarlifvet, vore nu tid på att de en gång slutade att produceras och reproduceras, ty annat än en produkt af uppskrämda fantasier och omtöcknade hjernor äro de icke. Studentlifvet nu och för tio år sedan är sig så olikt, som en allt mer förädlande bildning endast förmår åstadkomma. Med hvarje steg, som vetenskaperna gå framåt, eldas hågen att dricka ur dess rika källor, och dricka djupt eller — gå under. Det fordna råa lifvet med nattliga orgier och bortsofna dagar är slut, och slut för alltid, och om få år finnes här troligen ingen, som ens har ett minne af detsamma. Det går en frisk tHägt öfver det unga sligtet; det är icke några , unga gubbar, som med korslagda armar och småkleka skakningar på hufvudet , betrakta verldshändelserna; det är den starke anden, som med förtröstan på sin Gud och sina krafter går framåt — d. v. s. dit der dagens lösen för det goda, sköna och sanna klingar. IIärom vittnar den stora flit, den sedlighet som råder; härom förkunna de många lärdomsprof, som afliggas, (dock icke så som dessa skulle vara något framstående kriterium på ett ädelt studentlif — men de äro dock i sin mån bevis), och framförallt den enighet, hvarmed arbetet bedrifves, den håg till samfärdsel mellan arbetarne på det stora fältet, och det behof, som på sednare tider gjort sig gällande att med litierära produkter rikta vår kunskapssökande allmänhet. Hvad vill staten mera fordra af sina blifvande embetsmän än detta? Hvad vill individen mera begära, vare sig han nu benämnes far eller målsman? I sanning, det finnes få, ja om ens något universitet i hela (vi våga uttala ordet) verlden, som kan framvisa hvad Upsala universitet kan i förhållande till tidsomständigheter och materiella tillgångar till det ideellas fromma. Om vi iäro fattiga på sådana vis-å-vis södrens rika läroanstalter, så står dock det qvar, att man begagnar det lilla som finns och, som det visat sig, med framgång Här kan någon slunga fraxvr mot mig beskyllningen partiskhet, storidliglict, skryt och dylikt, då jag från sjelfva lärdomsstaden vågar skrifva ned sådana rader som dessa, och låt vara att det är stora ord, men det står hvar och en fritt att öfvertyga sig at gerningarne bekräfta orden. Vi läste en längre artikel för nägon tid sedan om kortspelet, der studenten bland andra figurerade såsom ganska intresserad. Om detta ämne skulle mycket kunna skrifvas, och vi vilja visst icke

5 februari 1867, sida 1

Thumbnail