Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1867, sida 1

tade honom förvånad, i det han längsamt upplyftade hufvudet. — Gått in på h? — Att arbeta här en tid. — De hatva sagt oss att vi skulle blifva skickade in i landet, till dess ett skepp äter afgick till vår ö. — Hvad säger han? frågade Bertrand, som fordom hade varit på Söderhafsöarne, men sedan den tiden fullkomligt glömt det lilla han hade förstått af deras språk. Rafael upprepade indianens ord. — Men de hafva ju undertecknat ett kontrakt! utropade fransmannen. Rafael frågade nu öbon om de icke hade satt sina namn på ett papper, som nnehöll att de ville förhyra sig som aretare. Öbon berättade harmsen hvad man hade sagt till dem, för att förmå dem att rita sina tecken på papperet, men att endast några få, isynnerhet qvinnorna, hade gjort let, och han ämnade just tillägga huru nan hade lockat dem ombord och bortört dem, då uppsyningsmannen, en cholo med ett ingalunda fördelaktigt yttre, nalcades och svängde en tung piska i luften. — Holla, du lata kreatur! utropade han, men naturligtvis på spanska, hvaraf den stackars öbon ej förstod ett ord, — vill lu gå till ditt arbete! Det behöfdes, tilade han med en gemen ed, — att man nade en uppsyningsman för hvar och en af er, och jag will bli fördömd, om Jag nte har önskat många gånger att fartyset, som fört er hit, hade förgåtts med man och allt! och dervid hade han nalkats temmeligen nära, utan att vidare bry sig om de hvita, samt höjde just armen ill slag, då Rafael skyndade emellan och! itropade: