Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1867, sida 2

nan kunde vara. Skägget har förändrat honom. — Ilar han känt igen dig? — Nej. Jag tror knappt att han skulle känna mig, till och med om han hörde mitt namn. Vi hafva sammanträffat ytterst sällan, men jag har förr sett konom ofta rida förbi tillsammans med sin onkel. Har du talat med honom? — Ja. — Var han hos dig? — Ja, för att få se köpekontraktet. — Och hvad sade han? — Ilvad skulle han säga, återtog Desterres föraktligt; — allt är ju i behörig ordning, och att hans onkelej efterlemnat någon underrättelse om hvar han placerat köpesumman är väl inte min skuld. Don Felix täljde åter en stund på sitt sockerrör, men det var ej angenäma tankar, som dervid sysselsatte honom, ty hans panna hade dragit sig i dystra veck, och hans ögon glänste hemskt under de sammandragna ögonbrynen. — Nir kom han hem? frågade han slutligen sakta. — Med den sista Guajaquilångaren, och han vistas nu i Callao i affärer, om jag ej misstar mig! Han tycks ej hafva återvändt utan medel. — Desto bättre för honom, brummade don Felix och undertryckte våldsamt de obehagliga känslor, som tycktes hafva bemäktigat sig honom. — Hvad rör det oss. om den unge gäcken är här eller der; så länge han icke korsar vår väg, kunna vi låta honom lugnt njuta lifvet. Men jag ser att du är sysselsatt och jag vill således inte uppehålla dig längre. — Ännu en fråga, sade Desterres; —