Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1867, sida 2

plocka er, enfaldiga soglar, och sedermera låter er stå med långa nisor. — Du tycks verkligen icke vara någon vän af omständi — Aldrig varit det, försäkrade Pertena. — Vet du hvem som äfven tillhör dessa foglar, som du bellagade kalla dem? — Det vore svårt att känna dem alla. — Don Rafael Aguila, som man påstod vara död, och som nu återkommit bit från sina resor. — Anfäkta! utbrast don Felix och blef uppmärksam, — bär han inte helt, svart skägg? — Har du redan träffat honom? — Jag tror det, sade den unge mannen och hans förr så sorglösa ansigte antog ett hotfullt uttryck. — ITar han redan varit här ute på haciendan? — Icke på sjelfva haciendan, men i grannskapet, och han besökte till och med mor Pascua. Pertena sprang upp och betraktade Desterres öfverraskad. Och hvad ville han der? — Den odågan Pedro var sjuk af för mycket bränvinssupande och hade derunder blifvit så vild och obändig, att gumman i sin ångest sprang till Bertrand och bad om hans hjelp. Don Rafael var just då hos honom och följde honom — — — Således tillfälligtvis? — Möjligt; men det tycks likväl hafva oroat gumman, ty hon har nyligen varit uppe hos mig och omtalat det. Men hvar har du träffat honom? — Jag? — ingenstans —, åtminstone blott på gatan i Lima; men hans ansigte öfverräskade mig, och jag har derefter bråkat min hjerna med att utfundera hvem