Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1867, sida 2

sÅervoöorhngu ucis StLundlgUu, decls LHHUIUGGA UuLDRULLU. Ä — Rörande Hand.-T:ns armåorganisationssörslag. Ä (Forts. fr. N:o 27:) Vi vilja nu specielt sysselsätta oss med vår ärade insändares uppsats. Insändaren säger sig hafva för efsigt att risa det våra argumenter icke hafva den slående egenskap vi ansett dem ega. Då måste alltså hans motskäl ega denna slående egenskap. Låt oss se till huru dermed förhåller sig. Insändaren uppställer som regel den utbildade soldatens öfverlägsenhet öfver den, som blott en kort tid gjort tjenst, och påstår krigshistorien lemna öfverflödande bevis för sanningen af denna regel. Imelertid stannar det vid blotta påståendet, utan att ett enda dylikt bevis presteras, daktadt det skulle finnas ett sådant öfverlöd derpå. Vi vilja derför sjelfve ransaka häfderna och se till hvad de i den vägen hafva att förkunna. Krigshistorien har talrika exempel på huru reguliera armåer slagit insurgenthopar och s. k. guerillor. Men i de flesta fall hafva dessa insurgenter och guerillakrigare varit illa utrustade och beväpnade. Deremot har man också exempel, de färskaste i sista polska uppresningen, att föga öfrade och illa utrustade insurgenthopar slagit reguliera soldater. Krigshistorien har vidare exempel på huru mera öfvade armber slagit mindre öfvade sådana; men för hvarje sådant exempel kan uppvisas ett annat på motsatsen. Af krigshistoriska exempel kan alltså icke konstrueras någon regel, att utbildade soldater äro öfverlägsna soldater, som blott en kort tid gjort tjenst, så vida man dermed menar, att en armå af de förra i de flesta fall eller i allmänhet slår en armå af de senare, och att endast undantagsvis motsatsen inträffar. Insändaren påstår att en del af våra exempel äro illa valda för sitt ändamål och uppehåller sig specielt, för att styrka detta påstående, vid religionskriget i Cevennerna. När ins:n får höra hvad franska historien derom har att säga, torde. han inse, att hans omdöme varit alltför äfventyradt. I Januari 1703 sändes motinsurgenterna i Cevennerna en utmärkt partigängaregeneral, Julien, med 2 regementer dragoner och 3 å 4,009 man infanteri. I slutet af samma år ditsändes ytterligare 20 bataljoner infanteri och en stark artilleripark. En fransk marskalk Montrevel fick högsta befälet öfver trupperna, hvilkas totalstyrka uppgick till 20,000 man. Montrevel blef slagen nästan öfverallt och kunde ingenting uträtta, hvarför han slutligen blef återkallad. I hans ställe sändes en af Frankrikes bäste fältherrar, den berömde marskalk Villars, mot insurgenterna. Vid hans ankomst fee bela landet från Cerennernas högsta Jpetsar ned till Medelhafvets kust mer elibr mindre i inssurgenternas händer. Villlifs begagnade I mera underkandliagar än vapen för att sgöra slut på detta krig. Islans bemödar iden lyckades delvis och ham slöt enssförlikning med insurgenterna, ganska förmånlig för de sistnämnda. De mest fanatiske ville dock fortsätta kampen, men måste underkasta sig. Senare uppflammade åter denna krigslåga, men på långt när icke med den styrka som förut, hvarför den äfven lättare qväfdes. (Se Court de Gebelin, James, Schultz m. fl.) Äf ins:s inkast, att Skottarne och bönderna i Cevennerna till slut blefvo besegrade, skulle kunna dragas den slutsatsen: ju mindre öfning desto bättre! Segrarne I vunnos ju i början, då öfningen var minIdre, och nederlagen kommo till slut, då åtminstone krigisk öfning, den bästa af all öfning, blifvit inhemtad! Detta skulle kunna sanses som ett skämt, om icke ämnet vore för allvarsamt. Håller men sig till den sallvarsamma sidan af saken, så har man när ett bevis för den satsen, att den slutsliga framgången i krig beror af helt andra . omständigheter, än soldaternas större eller mindre öfning. Den arm, med hvilken Stenbock vann k b 8 segren vid Helsingborg, bestod till aldra största delen af nyuppsatts indelta regementer, i hvilka visserligen många gamle krigare, både manskap och befäl, inträdt men det stora flertalet var unga bonddrängar, som nyss antagit soldatlega. Ej så få soldater vero dels för gamla, dels för